Göteborgsposten – 31 oktober 1873, sida 1

Rosenhults qvarn. Från Norge. (Bref till Göteborgs-Posten). Något om sjöfolkets rymning i utländska hamnar. — Professor Welhaven. — Folkagitatorn hos oss begagnas illa. — Goda tider för arbetarne. — Öfverflödig penningmarknad. — Misslyckad hvalfångst. Kristiania den 26 okt. 1873. En just icke vidare ny sak, som emellertid intresserar Sverige icke mindre än Norge, har på den sista tiden framkallat lifliga diskussioner i de flesta af våra sjöstäders tidningar, neml.: om sjöfolkets rymning i utländska hamnar. Vår handelsflotta är nu i behof af öfvor 50,000 sjömän, hvilket antal vanligen ökas; men man klagar öfver att fartygen mer och mer måste söka sina besättoingar från trakter, som ligga aflägsnade från kusten, emedan kuststräckningarne ensamma icke äro i stånd till att fylla det ständigt växande behotvet. Härigenom får skeppsbefälhatvarne en hel del mindre dugligt folk ombord; arbetsklassens i alla länder tillväxande fordringar nu för tiden och yrkande på emancipation i många riktningar göra sig äfven gällande i Norge, så att der herrskar en allmänt utbredd klagan öfver att disciplin och harmoni ombord nu äro långt svårare att åstadkomma än förr; detta framkallar missnöje å ömse sidor, och intet är vanligare, än att en fartygsbefälhafvare vid ankomsten till en främmande hamn ser sig genom rymning beröfvad de flesta af sin besättning. Detta är allmänt bekanta saker, hvari vi ej vidare skola fördjupa ose, men det är säkert nog att att båda parterna lika mycket känna olägenheterna deraf. Fartygsbefälhafvaren genom betydliga uppoffringar i tid och penningar, besättningarne genom att ofta falla i runnares händer och behandlas ungefär som sålda slafvar. Betraktelserna öfver dessa förhållanden ha tillsvidare fått sin afslutning genom antagandet af en serie punkter, som under vintern skola diskuteras af landets alla sjömansföreningar, dervid en mängd af sakkunniga uttalanden skola samlas till bruk vid det möjliga genomförandet at ändamålsenliga mått och steg för att hämma rymningarne. Tvångslagar uträtta så föga, att vår senaste lagstittning i detta ämne har bestämdt straffsribet för den sjöman, som, efter att ha rymt, frivilligt vändt tillbaka till sitt fädernesland. Bland de uppställda punkterna, är det en, som förtjenar särskild uppmärksamhet, neml. följande fråga: Kan ett besättningarne beviljadt deltagande i nettosrakten med vissa procent antagas skola verka till upphörande af besättningarnes rymning? Kan en sådan anordning genomföras och då på hvad sätt? Härvid anmärkes, att i vårt land är endast något dylikt försökt vid resor i de nordligaste farvattnen, i det besättningen erhålla andel i vinsten på säloch hvalfångst samt annan fångst, och detta med det resultat, att dessa icke ollenast år efter år med glädje fortfara att resa med samma fartyg, utan man hör äfven oupphörligt uttalas, att besättningen på dessa fartyg äro utvalda och gerna kunna kallas eliten af Norges sjöfolk. Genomförandet af detta slags socialism torde derföre vara värdt att försökas. Resultatet af våra upplysta sjömansföreningars uttalanden under vinterns lopp i denna vigtiga sak, skall jag längre fram finna tillfälle att meddela. Tisdagen d. 28 d:s kl. 1 middagen jordas professor Welhaven på Vor Frelsers kyrkogård, densamma, der hans antagonist i lifvet, skalden Henrik Wergeland, sedan snart 30 år hvilar. Denne uppnådde neml. endast en ålder af 37 år. De båda motståndarne ha allaredan för flera år sedan i studentföreningen fått plats vid sidan af hvarandra i tvenne vackra marmorbyster, utförda af den norska bildhuggaren Middelthun. Af dessa är Welhavens ett verkligt mästerstycke, under det att Henrik Wergelands med möda blifvit framfödt, emedan det icke förefanns ett enda ordentligt porträtt af denne sistnämnde. Motsatsen mellan de olika karaktererna och deras verk skall kunna läsas i dessa tvenne porträttbyster: Welhaven hade ett litet rundt, fint formadt hufvud, som kunnat tillböra den bildade aristokraten; Wergeland deremot hade en bred panna och väldig hufvudskål, som häntydde på fysisk styrka och ett laisser-aller i uppträdandet, tal och handlingssätt, hvilket tillhör den djerfve mannen af folket. En hvar af dem representerade desamma motsatserna i folket, som också i våra dagar söka göra sig gällande hvar på sitt sätt under benämningen