Göteborgsposten – 24 oktober 1873, sida 2

en timma, innan jag börjar kläda mig till middagen, Ragee, och ni måste såsom vanligt sitta hos mig, medan jag sofver. Jag är rädd för att vara ensam. Denna rädsla för ensamhet hade varit en egenhet hos miss Monk alltifrån barndomen. Utan att någon på Chetwynd Park visste det, sof hinduqvinnan i sin herrskarinnas rum hvarje natt och var vanligtvis inne hos henne äfven under de timmar af dagen, hvilka af miss Monk tillbragtes i hennes egna rum. De båda qvinnorna begåfvo sig nu till sängkammaren, lemnande dörren öppen. Gilbert Monk stod en lång stund qvar på sitt gömställe utan att våga ett försök att komma undan. Han tog upp en liten dosa af silfver, tömde ur dess innehåll och lade deri de två kapslar han tagit, hvarefter han stoppade dosan tillbaka i fickan. Han satte sig ner på fönsterkarmen och såg utåt parken. Slutligen vågade han sig fram, kom lyckligen ut ur boudoiren och smög sig utan att blifva sedd tillbaka till sitt. eget rum, efter att ha öppnat dörren, som ledde ut till förstugan, alldeles på samma sätt som då hen gick in. Först när han tefann sig i sitt eget rum, började han andas fritt. Han kastade sig på en soffa och yttrade för sig sjelf: — Jag skall behålla dessa kapslar till eget behof, ifall något sådant yppas. Sylvia skall i afton gifva Bernice in den der lilla kulan. Men Bernice skall endast skendö. De skola alla tro henne vara död, äfven Chetwynd, och jag ensam skall känna hemligheten, att hon