Göteborgsposten – 24 oktober 1873, sida 2

Velhaven. 1 Det är åter sorg i Nordens skaldering, af hvars länkar en af de främsta brustit. Den norske skalden Welhaven är ej mer; hans jordiska del har gifvit sin skatt åt förgängelsen. Johan Sebastian Cammermeyer Welhaven föddes 1807 i Bergen, der hans far var prest. Efter att hafva genomgått lärdomsskolan i sin födelsestad, kom han till Kristiania universitet samma år som Vergeland. Tvonne kamrater med så framstående egenskaper som dessa båda måste snart finna hvarandra. De voro också under de första studentåren s. k. umgängesvänner, men någon djupare, på inre öfverensstämmelse och sympati grundad vänskap kunde icke ega rum mellan dessa i grunden motsatta naturer. De voro, säger en litteraturhistoriker, båda varma, hvar på sitt sätt entusiasmerade för det sanna och sköna, och hos dem båda fann denna värme sitt uttryck i ett diktarlif, men dermed var ock likheten emellan dem all: Vergelands värme var glödande och genomströmmade som en eld allt, hvad han företog sig, — då denna vulkaniska glöd lyste, var det med glödens naturliga, mörkröda eld, djup och utan ljusets klarhet; Welhaven deremot förstod att genom sin inre värme tända ett ljus, som klart och genomträngande sken öfver det, han dermed belyste, men sken så att man ofta för ljuset icke mera märkte värmen, som tändt, och ansåg honom för kall, derför att värmen dold och jemnt fördelad genomströmmade hela hans klara verk. Vergeland förvånar oss, emedan han så djerft spränger alla skrankor och ställer sig ofvan oändligheten. Welhavens förnämsta styrka som skald består i den harmoniska jemvigt, hvarmed alla den skaldiska fantasiens egenskaper systerligt omslingra hvardra; och häraf följer hos honom förmågan att bestämdt afsöndra de ämnen, hans skaldebegåfniog mäktar behandla, från dem som öro för bans begåfning främmande. Denna olikhet i de båda skaldernas hela inre anläggning gaf sig snart uttryck äfven i det verkliga lifvet. Vergeland stod snart i spetsen för ett ytterligt nationalt parti bland studenterna, hvilket ville en utveckling inifrån utät, som borde vara oberörd af all yttre inverkan. Kortligen, det var norsk-norskheten, som bär ville bortkasta allt hvad den kallade yttre, eller alldeles detsamma som det Björnstjerne Björnson i våra dagar, efterhärmande Vergeland, skrifvit på sin fana. Welhaven deremot bildade intelligenspartiets spets, likasom i våra dagar Henrik Ibsen. Hans fylking stred för den satsen, att det unga folkets politiska och sociala oafhängighet berodde af dess myndighet, att det måste, så länge det var omyndigt, finna sig i att lära af andra, man måste derför bibehålla och främja förbindelsen med det allmänna europeiska kulturlifvet och låta utvecklingen af nationens krafter ledas af de gemensamma lagarne för folkens allmänna utvecklingsgång. Alldenstund Danmark efter gammal häfd bildade sammanbindningslänken mellan Norge och det öfriga Europa i detta hänseende, kallades Welhavens parti för det danska. Den yttre anledningen till utbrottet mellan de båda partierna var en bagatell. Welhaven hade 1830 klandrat riktningen af Vergelands diktning; denne svarade julen 1831 med -Tolf Stumper, innehållande epigrammer mot den förre, som svarade på dem med en Tylsa