Göteborgsposten – 24 oktober 1873, sida 2

Epigrammor, och nu uppstod en ganska obe haglig epigramfejd mellan de båda skalderna. Fejden sträckte sig snart till anhängarne. På Vergelands sida stod en del unga män, hvilka satte norsk-norskhetens ära i ett rått lif, der öl och bränvin spelade en ej ringa roll. Intelligensriddarne funno sig med sina finare seder besvärade häraf och utträdde i massa ur -Studentersamfundet samt bildade i stället -Studenterforbundet, der Welhaven, Schweigaard, P. A. Munch, Motyfeldt o. a. voro snart framträdande medlemmar. Nu utgaf Welhaven sitt kritiska arbete: Henrik Vergelands Digtekunst og Polemik ved Aectstykker oplyste!, hvilket onekligen var något ensidigt och ville med ett slag krossa titanen, men äfven framkallade motskrifter. Oaktadt sina fel gjorde denna skrift godt, ty den bragte litet klarhet in i det kaotiska virrvarr, som då ännu rådde inom Vergelands själ. Någon tid derefter utkom emellertid en liten samling af 75 sonnetter under titeln -Norges Demring, hvilka hade Welhaven till förf. och utgjorde i sig ett skarpt angrepp mot hans folks egenkärlek och sömngifvande sjelfbelåtenhet, hvilken, sade han, förlamade alla folkets af naturen så mäktiga krafter. Verkningen af denna dikt var ofantlig, och Vergelands anhängare grepos af ett formligt raseri. En riktig skur af kritiker och antikritiker följde, och Vergeland framkom med sitt Forsvar for det norske Folk, og udförlig Kritik over det berygtede Skrift Norges Deemring, tills slutligen Foss uppträdde med sin dikt -Tidsnornerne och kom de rasande tvedrägtsböljor att lägga sig, som Norges Dimring upprört. Welhaven tystnade nu för några år, under hvilka Vergeland förde sitt stormiga berserkarlif, tills han 1839 förklarades i rigets act. Men vid samma tid utgaf Welhaven sina Digte, hvilka stälde honom högt genom deras fägring och sanna värde. På grund af hans personlighet och det inflytande denna utöfvade, skulle det naturligtvis vara önskligt för universitetet att knyta honom vid sig, och han blef samma år som dikterna utkommo lektor (adjunkt) i filosofi. Hans vänner jublade, hans fiender rasade, och han måste länge utstå en mängd angrepp dels genom broschyrer, dels genom demonstrationer af mera enskild art. Welhaven sjelf, som 1846 utnämndes till professor, blef emellertid sitt kall trogen. Han utgaf nya diktsamlingar och uppträdde till försvar för dansken Ewalds poesi, som var föremål för de våldsammaste angrepp af den norsknorska skolan. Welhaven har utgifvit åtekilliga andra arbeten. Hans samlade skrifter ha för några år sedan fullständigt utkommit, men han har måhända mest verkat genom sitt inflytande, hvilket både skapat en hel yngre skola och bidragit till att afböja hans lands försjunkande i denna sjelfförgudning, som är en sådan ytterlig fara för ett folk. Ty alla bildade folk stå dock i nära andligt samband med hvarandra, och det, som vill skilja sig ifrån de andra, har föga att hoppas för sitt andliga lif och sin sanna utveckling. Frid öfver den hädangångne, i hvilken Norge sörjer en älskad son, Norden en vördad kämpe för sin enhet och sitt sanna andliga framåtskridande!