Göteborgsposten – 23 oktober 1873, sida 1

belägenhet — en sådan republikansk rörelse se vi här i Sverige lyckligtvis endast spåren af i de lättsinnigasto af våra pressorganer. Och icke ens der har den ännu yttrat sig såsom fientlig mot den allmänna undervisningen i elementarskolorna och vid universiteten. Upplysningen och ståndscirkulationen hafva också under flera århundraden hos oss verkat snart sagdt obemärkt på ett sätt, som slutligen låtit ett helt jemlikt folk organiskt växa fram, så att ståndss! enkorna till slut stodo qvar ungefär som nedrokta ställningar efter vär storhets fyrverkeri; och det bör icke mera auses Båsom en förflugen tanke, eller en barnslig dröm, då man hoppas, att intet yrke, intet näringsfåog vidare skall vara den enes eller andres företrädesrätt eller enda utväg, på grund af den ställning hans föräldrar intagit, utan att allt det falska i ett kastväsende, äfven ett sådant som penningen skapar, skall allt mer och mer falla bort, för att anlagen och kraften att tillgodogöra dessa på ett redbart sätt skola ensamme reda medborgaren hans plats i samhällslifvet. Huru vi kommit derhän, att vi kanske framför våra grannar ega rätt att hysa sådana förhoppningar, det är icke här platsen att söka förklara: hela vår inre historia lemnar vid närmare eftertanka stoff till en sådan förklaring, och särskildt har under de senare årtiondena vårt folkskoleväsende verkat för det svenska folkets mogenhet och myndighet med en framgång, som gör att vi hafva föga att frukta, att politiska vindkast skulle kunna rubba en god samverkan på de vigtigaste vägarne till utveckling, äfven om meningsskiljaktigheterna stundom icke utan Åandarnas sammandrabbning utjemnas. Vi våga än en gång påstå, att den meningsbrytning, som på senare tiden visat sig i vårt politiska lif icke har någon annan orsak än olika yrkesintressen — landtbrukets å ena sidan och stadsnäringarnes å den andra — då den numera deremot saknar all rot i någon verklig eller ens inbillad olikhet uti af samhällsförhållandena beroende klasseller ståndsfördelar. Välståndet hos vår jordbrukande befolkning är ju också i ett så allmänt stigande, att vår allmoges barn, om anlag och håg förefinnas, icke mer än stadsboarnas böra af bristande tillgångar afhållas från att tillgodogöra sig medlen till inträde på olika banor. Och detta må icke anses så litet bidraga till den vigtiga omständigheten, att vi hafva en stor fråga mer, som från samma synpunkt kan betraktas af de två stora samhällsafdelningarne. Det lifliga intresse, med hvilket vårt skolväsende, såväl högre som lägre, omfattas af alla de olika partigrupperna på vår riksdag, ett intresse som, äfven då det är fråga om icke obetydliga skattebidrag, der gör sig så starkt gällande, att det rent af uppkallar en tvekande undervisningsminister att taga ut ett fördröjdt steg, detta intresse visar också enligt vår uppfattning vida mer än mycket annat, att den naturliga, eller åtminstone ursäktliga, sidoblicken på fördelarne för vissa näringar eller yrken icke har skapat eller kommer att skapa så inbitna och så utpreglade partisöndringar, som de, som väcka så mycken oro i våra grannländer. Vi se här i landet de s. k. herremännen — vi hoppas, att en gång finna denna benämning föråldrad — industriidkare, köpmän och embetsmän i städerna och på landet ofta uppträda som de ifrigaste och allvarligaste vänner af folkundervisningen, och vi höra af våra bönder i Andra kammaren uttryck om våra högre bildningsanstalter, som visa, att dessa äro dem kära och att de med välvilja se dem utöfva en stegrad verksamhet. Måtte det så alltid fortfara, och måtte inga ärelystna friare till makten så frön till outrotlig tvedrägt, eller andra än dem, som ligga i de för handen varande ekonomiska frågorna! De må betänka, hvilket ansvar framtiden kan komma att kasta på dem. Vi hafva måhända någon anledning att i vissa enskildheter icke gilla det senast antagna förslaget till förändringar i vår skolordning, men tanken i sin helhet synes oss i sanning så lycklig, att betänkligheterna lättare falla bort. Vi se i den nya skolordningen ett tillmötesgående af den fordran, att skolan icke skall vara företrädesvis lämpad för dem, som, på samma gång de hafva svårt att helt och hållet glömma ståndsfördomarne, med förkärlek hänga sig fast vid de bildningselementer, som deras klass, så länge den var mera afsöndrad, företrädesvis tillegnade sig, och vi se i sjelfva utgångspunkten — en allmän, icke klassisk skolbildning, som kan afslutas vid en tidigare ålder — ett steg framåt, som våra grannar möjligen tagit förr, men som hos oss kommit, just då det var påkalladt. I Norge, der sön