Göteborgsposten – 23 oktober 1873, sida 1

sparlakansröda och guldbroderade mattan samt i allmänhet genom den karakter af österländsk prakt, som utmärkte allt. Vid inträdet i boudoiren uppgaf miss Monk ett rop af förvåning. En person var förut inne i rummet — hennes bror Gilbert Monk. Han satt beqvämt tillbakalutad i en fåtölj, men vid hennes inträde resto han sig upp med öfverdrifven artighet och tillgjord hänryckning. — Du här, Gilbert? sade miss Monk, i det hon kastade sin hatt och schal på närmaste stol. Och jag som trodde, att du studerade legfarenhet i London! När kom du? — Medan du var uppe på klipporna. Jag fick se dig, då du var på återvägen. Hvad lady Chetwynd blifvit förändrad! Hvad har du gjort vid henne? — Ingenting, sade Sylvia trotsigt. Hon är svartsjuk, det är hela saken. Hon har fått reda på, att Roy och jag varit förlofvade, och hon har tagit illa vid sig öfver det. Hon är bara barnet, Gilbert, och skall sörja sig till döds. — Och du har ej gjort någonting vid henne? — Nej. Hvad har du haft för dig i London? — Jag har anställt ofterspaningar, sade Gilbert Monk med hemlighetsfull min. Jeg har gjort en förvånande upptäckt, som säkerligen har inverkan på hela min framtid. Om jag kan utföra hhvad jag nu har i sinnet, skall jag bli en rik man, Sylvia. — Rör din upptäckt Bernice? Kanhända att du sökt och funnit nyckeln till hemligheten af hennes slägtskapsförhållanden? frågade miss Monk ifrigt.