Göteborgsposten – 23 oktober 1873, sida 1

ev ey tf VANN eEF BB Göteborg den 23 oktober 1873: Då man såväl i Danmark som i vårt brödraland Norge försport röster, som höjts mot den åsigten, att staten har en oeftergiflig förpligtelse att stödja och egna sin vård åt de högre bildningsanstalterna, elementarskolorna och universiteten, är det så mycket mera glädjande, att man här i Sverge sällan får höra de radikala fraserna, att det endast är folkskolan, som har giltiga anspråk på denna statens omvårdnad, och att den bildning, som går utöfver folkskolegränsen, skulle vara den enskilda frikostighetens eller den enskilda företagsamhetens ensak. Det synes annars vara mycket frestande för en och annan att falla in i allt det ensidiga och obetänksamma, som yrkas dels enskildt af den danska förenade vensterns med: lemmar, dels af den konstlade och stortaliga utväxt på det norska bondepartiet, som då och då haft Björnstjerne Björnson till språkrör. Det är likväl endast för våra republikanska pratmakare, som denna frestelse kan vara stark. Man har på vissa håll i våra grannländer kommit till den art af republikanism, med hvilken all allvarlig, högre bildning, all grundlig, allmän insigt anses oförenlig. Ja man har verkligen då och då hört den förklaringen, att denna högre bildning är till sitt skaplynne alltför allmän eller kosmopolitisk för att kunna stå väl till sammans med en ren och varm fosterlandskänsla. Vid en sådan uppfattning faller det af sig sjelf, att staten icke blott må undandraga sig att understödja elementarläroverk och universitet, utan att den i sjelfva verket bör motarbeta de sträfvanden, som dessa hatva till mål att underlätta. Ty antingen gillar man dessa sträfvanden såsom för samhället gagnande, och då må staten understödja dem, eller också ogillar man dem såsom skadliga, och då må staten se till, att de icke längre utöfva ett inflytande, af hvilket frukten blir något som från denna synpunkt måste anses förkastligt. Dessa s. k. republikaner, som hysa en afgjord ovilja för allt, som står öfver dem, vare sig i det ena eller andra afseendet, söka göra denna ovilja berättigad genom att vända upp och ned på en rättvis och välbetänkt uppfattning af samhällslagrens olika lägen, i det de kasta antingen en falsk dager af moralisk öfverlägsenhet eller ett egendomligt poetiskt skimmer öfver de mindre bildade samhällsklasser, hvilka de tro sig kunna leda, under det de med en ofördragsamhet, som röjer hvad man kan hafva att vänta, om de komma till magten, angripa dem, som icke ställa sig hotande och skrikande vid deras sida i de djupa lederna eller vilja värna sin ställning och sina lagliga intressen såsom fullt lika berättigade att vinna samhällets erkännande, skydd och stöd. Det faller dessa s. k. republikaner naturligtvis icke in att betänka, att den kostnadsfria undervisning, som staten lemnar, tillbjudes alla samhällsklasser. Derföre att de mera burgne deraf måhända mera begagna sig — ett förhållande som sannolikt skulle i någon mån förändras, om de privata skolorna blefve fullt lika berättigade med statens elem.-skolor — eller derföre, att de som, begåfvade med goda anlag, genomgått dessa bildningsanstalter ofta komma att intaga en mera bemärkt ställning i samhället, ön de, som icke begagnat den erbjudna fördelen, dertöre heter det, att elementarskolorna och universiteten endast äro till för de bättre lottade och att de äro de härdar, i hvilka samhällets bojor smidas. eller ur hvilka samhällsbördorna, de tärande stånden, embetsmän och latinere framgå. Och dessa kunna naturligtvis icke vara solkets män, de hafva fått en stämpel på sig, som gör att de måste betraktas med misstroende, de känna icke med folket, de förstå det icke. Och dock kan det hända, att många af dessa, som man vill göra misstänkta, äro folkets egna barn, att de mycket väl känna och förstå allt, som rör sig hos detta folk, att de arbeta ifrigt för dess välgång och lycka; men detta har ju ingen betydelse: de stå ju ej i hopen och skrika, och derföre äro de affällingar. Men en dylik republikansk rörelser, hvilken i ett land med fri författning ofta väckes af oroliga ledares äflan att på ett mindre arbetsamt sätt göra sig ryktbara eller deras missnöje med en ställning, som på grund af deras öfvorskattning af ae egna förtjensterna icke skänker dem det anseende eller inflytande, som de fordra — en rörelse som näres af afunden öfver andras förutsatta lyckligare I —s( ? 2 2 22