Göteborgsposten – 22 oktober 1873, sida 1

toter och ceremonier äro motbjudande för henne. Jag tackar er för denna varning i tid, Sylvia och jag skall rätta mig efter den. Han höjde derefter sin näsduk och viftado med den såsom signal åt Bernice att återvända, hvarefter hon började ro tillbaka mot stranden. — Jag önskar, att Gilbert voro här, sade Sylvie, i det hon fortfor att gifva akt på båten. Han har nu en hel månad varit i London. Marquisen svarade ej. Hans blick och hans tanke voro båda hos hans unga hustru, som kom roende med hastiga årtag, hvilka snart skulle föra henne till den lilla stenbryggan. Lorden skyndade ner för klippan på en trappa, sora ver uthuggen i berget. Miss Monk följde nästa ögonblick efter. Hennes mörka ansigte hade öfverdragits af en glödande rodnad. Hon skyndade ut på stenbryggan efter marquisen och stod vid hans sida, då båten lade intill. Bernice hade sett sin man och miss Monk tillsammans på klippan, förtroligt samtalande med hvarandra, och hennes hjerta hade svällt af bitterhet och svartsjuka. Men nu då hon kom upp, såg hon blott uttröttad och blek ut. Hennes mörka ögon hade mer än vanlig glans och sågo onaturligt stora ut i hennes tunna bruna ansigte. Det var någonting spöklikt i hennes utseende, någonting sällsamt och så att säga okroppsligt i den anblick hon företedde, och lord Chetwynd intogs af oro då han lyftade henne upp ur båten och satte henne på stenbron.