Göteborgsposten – 21 oktober 1873, sida 1

—————— OS son ändring. Man borde då nu akta sig, att tala :m, att ett motsvarande steg skulle anses grundlagsvidigt. Tal:n påminte deretter, att hr Berg vid valnötena hade sagt, att doktrinärerna trodde, att bönlerna kunde lesva af hö och att sex prester kostade ika mycket som hela folketinget; och nu sades det, ut folket skulle döma. Men hvad skulle det döma om 7? Skulle valmannen döma derom, huruvida folkeingsmajoriteten skulle bestämma regeringens karaker? Valmännen kunde då genom valen svara, att le vore eniga i majoritetens uppfattning, men sjelfva spörsmålet blefve icke afgjordt, ty här kunde icke len döma, som tillsatte folketinget, då striden ju förles mellan tolketinget och de andra statsmakterna. För öfrigt: skulle venstern uppgifva striden och anse spörsmålet atgjordt, om endast 43 medlemmar af partiet valdes vid de nya valen? (Hr Berg m. fl.: Nej-). Trodde de väl då, att landstinget skulle böja sig, om 63 venstermedlemmar blefve invalda ? (Berg: :bet blir det tvunget till;). Nej, landstinget har också rättighet att förkasta sinanslagen. (Berg: Neji) Förnekar den ärade medlemmen verkligen detta? (llr Berg skulle eHArmare förklara sSig ). Landstioget har utan tvifvel denna rätt, och folketinget har visat detsamma vägen: landstinget kan också vädja till folket. (Berg: Dess valmån äro icke folket). IIr Berg tror, att endast de, som valt honom, utgöra folket; folket är dock alla de, som hafva lott och del i landets styrelse. Ofta talas här, som om striden gälde om absolutism eller folkfrihet (Berg: Ja!) Isynnerhet hade hr Berg stor talent att begagna dylika uttryck. Ian talade också om, att han och haus vånner understödde menriskorättigheterna Det var alltså en omenniskorättighet för Berg att afoch tillsätta ministrar (skratt) En sådan uppfattning vore lika galen som Socialisternas. Men Berg ville ju också, att kungen endast skulle vara en skrifvare eller förvaltare. Det vore dock vida skiljdt från grundlagens anda och mening. Folketinget hade i 25 år utöfvat stort inflytande på allt som skett i landet, och detta inflytände hade det icke utotvat genom att ouppbörhggt drifva bort ministrar. (Tauber: Uvad hade då blitvit uträttadt?) Det att Tauber sitter i denna sal, visar, att här skett mycket under dessa år (skratt och bifall). Om majoritetens åsigter segrade, skulle man minst hvart tredje år få en ny styrelse, och kris på kris skulle omöjliggöra allt sundt framåtgående. Det parlamentariska systemet åstundade man, men detta system skulle icke vara en svamp, som kunde skjuta fram på en natt; det skulle vara en ek, som behöfde tid till att växa, men sedan den slagit rot skulle der växa ut en krona, som kunde ötverskygga hela folket. (Starkt bisall). Hr Bojsen påstod derefter att Bille frammanat spöken. Provisoriska finanslagar kunde endast under andra, egendomliga förhållanden ansetts berättigade. Valmännens rättigheter vore nu stridens kärna. Att kungen skulle vara neutral, dermed menades endast, att han skulle stå öfver partierna. Om finanslagen genast nekades, skulle man vinna tid och finna medel att öfvervinna svårigheterna. Då hr Holm tycktes hafva missuppfattat hr Bille, gjorde kultusministern hr Hall några tillägg till dennes yttranden. IIr Hall ansåg, att det var en öfverdrift, då man påstod, att ministeren motarbetade folketinget. Landstinget klagade deröfver, att ministören gjorde allt sör mycket asseende på folketinget. Tinmötesgående mellan de två tingen fattades verkligen, men deraf följde icke, att en majoritet bvilken som helst hade rätt att fordra, att regeringen skulle rätta sig efter densamma. Ministeren ville ej uppgifva striden, så långe IH. M. gaf den sitt förtroehdc. Suart skulle ock alltflera se, att det gällde grundvalen för landets hela konstitutionella ställning, som venstern nu ville rubba. Hr Kjer (Björnbaks gode vän från Randers) fann miuisterns yttrande vara en krigsförklaring ; ministeren hade möt folketinget dragit knifven: man borde vädja till folket. Prof. Frederiksen ansåg, att fo ketinget haft stort inflytande på utvecklingen sedan 1848; men den puvarande majoriteten kuude omöjligen nppställa män, som kunde täfla med den n. v. regeringen, äfven om man icke i allt gillade denna senare. För öfrigt såg tal:n intet slut på striden, så som den nu af folketinget blifvit börjad. Landstinget hade ovilkorlikorligen rätt till samma förfarande gentemot en folketingsministöre. Tal:n kunde ej förstå, huru man kunde tala om, att majoriteten arbetade för friheten. Han ville steg för steg motarbeta dess planer. Hr Berg fordrade, att ipgen skulle kunna bilda en ministere. som ej på förband gjort sig forvissad om folketingets bifall. Kungen borde vara neutral i partistridigheterna; det borde just.-ministern medge. Det var ingen som angripit kungens rätt att sjelt välja ministrar, men om de icke dugde till något, så skulle de bort. Man skulle akta sig att hota med oupphörliga upplösningar. Folket kunde få full klarhet om, att det endast hade ett sken af frihet. Mot hr Bille anmärkte tal:n, att det verkligen vore rätt att anse ministören som en förvaltare. Angående hvad han skulle bafva sagt på valmöten, så hade tidningarne diktat eller förvridit det. Mycket värre hade också blifvit sagdt om venstern: man skulle icke tro bladen. Landstinget hade endast en formel rätt att afslå finanslagen. Hvad Bille hade sagt om den tveksamhet, som skulle finnas hos en del af de 53, vore osant. Om man frågade dem, kunde man få höra, att Bille smort ihop en historia (Bille: -Gär detta också au? Förut har man ej haft lof att säga på de viset). ÅfFormanden bad hr Berg förklara sig. Hr Berg hade icke menat något forntermeligt. Slutligen talade hr Klein (just.-ministern). Hr Berg hade förvridit hans yttrande om kungens neutrala ställning. Hr Berg hade den egendomliga åsigten, att man ej kunde hafva en mot hans motsatt öfvertygelse utan att tillhöra ett parti. Kungen tillhörde icke något parti, men deremot vore han regeringens chef, hvilket hr Berg tycktes hatva glömt, då han talade om reg:n som en förvaltare. Det var kungens pligt att gripa in, då statsmyndigheterna törnade emot hvarandra, likasom det var hans pligt och rätt att genom ministrarnes tillsättande påtrycka administrationen den prägel, som vore för tidsförhållandena mest passande. Det kunde också stundom Åvara hans pligt att stå emot hvad som för ögonblicket tedde sig som folkets stämning.