Göteborgsposten – 21 oktober 1873, sida 1

——————— Jeg kunde aldrig drömma om något sådant, Sylvia. Jag bosvär er om att söka lugna er. Ni skall i morgon ångra detta uppträde. Jag kan ej uthärda att höra er snyfta på detta sätt — och för min skull. Var det ej allvarligt menadt af er, då ni gaf mig tillbaka mitt trohetslöfte? Men ni behöfver ej svara mig. Sög ingenting som kan förorsaka er smirta hädanefter, min stackars stolta Sylvia. Och jag är så lycklig, medan ni är olycklig! Sylvia, kära syster till Bernice och mig, se upp och säg mig, att ni ej menar allt hvad edra ord nyss inneburo. Miss Monk sökte öfvervinna sin sinnesrörelse och tillkämpade sig ett skenbart lugn, men då hon höjde upp sitt ansigte, kunde marquisen se, att honnes smärta var verklig och förfärlig. Hon reste sig upp, tyckande sig höra lätta fotsteg i trappan. Hon aflägsnade sig ett stycke från marquisen, gick derefter långsamt tillbaka till honom och fattade hans hand, i det hon utbrast: — Förlåt mig. Glöm detta uppträde. Jag skall i orighet hata mig sjelf för hvad jag sagt. Det var ej min mening att på detta sätt förråda mig sjelf. Gif mig en broders kyss såsom tecken till att ni ej föraktar mig, Roy. Och från denna stund skall jag vara en uppriktig och tillgifven syster till er och vår ljufva Bernice. Blott en broders kyss, Roy, såsom tecken till att ni ej föraktar mig. Hatets öron uppfatta snabbare än kärlekens. Miss Monk hörde ett lätt prasslande vid dörren. Hon förstod, att Bernice blifvit otålig och kom för att söka sin man. Öfvertygad härom lutade hon sitt hufvud mot Chetwynds