Göteborgsposten – 21 oktober 1873, sida 1

lurnfelt var, då han först presenterade sig som statsman — jag har ej sett gubben T. på några år; hr Z. ir också en herre, som alltför länge varit van utt såsom partiets bortskämda barn få säga sottiser folketinget. Ir Z. motsvarade sitt rykte äfven lenna gång. Icke kunde jag uppfatta allt som han sade, men på de oupphörligt återkommande skrattsalfvorna kunde märkas, att mannen var rolig. Hr Z. citerade Sponneck såsom stöd för sitt påstående, att ministrar kunde af riksförsamlingen afskedas. Dessutom berömde han sig af att kunna följa hvilken som helst talare i folketinget, om det vore frågan om att k atrollera historiska uppgifter, ty sin Historie den andte han? N. Andersen hade dessutom misstagiv sig betydligt i sin uppfattning af folketingets och landstingets ställning till hvarandra. När man ser Marstrands tafla på Cbristansborgs slott, som föreställer, huru Peer Degu skräflar latin för presten, så kommer man att tänka på Zahle. Den siste talaren vid dagens sammanträde vär J. A. Hansen. Jag vet icke, huru det kom sig, att jag tyckte, att han påminte mig om någon, som Jag förr sett och hört i Andra kammaren. Vid närmare eftertanka fann jag, att det demonstrerande i tonen, det oupphörliga skakandet och pekandet på anteckningslappen och talets skenbara riktning till någon bestäma bland de närmast sittande gaf en erinran om gubben Lars Ilierta i verlden. På afständ syntes äfven utseendet vara liknande, ehuru kanske likheten försvinner på närmare håll. För öfrigt finnes en stor olikhet deri, att Ilansen ännu icke hvarken i det ytre eller i åsigterna röjer samma försigtighet som på äldre dagar utmärkte nämde store affärsman. IIr Hansen vände sig först mot hr Fenger och påstod, att denne både som minister och som folketingsman visat, huru en regering icke borde törbålla sig. Regeringen hade Ågaaet komplet up i Landstinget och derföre måste man tillgripa det starka medel, som nu var i fråga. Fenger hade dessutom fullständigt orätt, då han påstod, att folketinget ville inskränka kungens grundlagsenliga makt. Venstern hade uttalat sin önskan, att kungen måtte upplösa folketinget, på det man måtte få allmänna meningen i landet fullt utredd. Detta vore en -loyal Optråden. Mot justitieministern anmärkte tal:u, att ministtren icke nu handlat rättvist och billigt; den bade missförstått de femtiotres förklaring, hvilken icke förpligtade dem att rösta mot siuanslagens andra behandling: förslaget kunde, liksom hvarje förslag, tagas tillbaka och förpligtade icke förslagsställaren Striden gällde för öfrigt icke kungens rättigheter utan folketingets, och hr N. Andersens allvarliga varningar bade man hört så ofta, att de förlorat all kraft. IIvad han talat om ett bakom stående parti vore alltid tillämpligt, men möjligen vore det parti som stod bakom N. Andersen det för landet allra farligaste. Slutligen förklarade tal:n, att han ville hålla sig till det som förelåg och icke grubbla sin hjärna med hvad som skulle hända d. 1 april. (Härmed syftades på förespeglingen om behofvet af en provisorisk sinanslag.) Om N. Andersen bade rätt i hvad han spådde om riks: rättens dom, så hade folketinget i sjeltva verket ingen bevillningsrätt.