Göteborgsposten – 21 oktober 1873, sida 1

—— —— — — med passionerade ögon. IIuru? Med sjuttonåringens barnsliga kärlek — med ett barns kärlek för sina dockor! Hvad vet hon om qvinlig passion, hvad känner hon till om den kärlek, som är vansinne, ångest, förtviflan? — Min bästa Sylvia, hvad kan ni sjelf ha för ersarenhot af on sådan kärlek? — Och det kan ni fråga mig, Röy? utbrast miss Monk vilat — ni som var min trolofvade — ni, i hvars hand er döende mor lade min, i det hon nedkallade himlens välsignelse öfver vår förening? Ni kan fråga mig hvad ersarenhet jag kan ha af kärleken — ni, hvars stämma är himmelsk musik för mig — ni, hvars småleende väcker hänryckning i min själ — ni, hvars kärlek jag — o himmel! — i vansinnig häftighet kastade ifrån mig, som en förbrukad leksak! Ni älskade mig, eller hur, Roy? Ni gaf mig ljufva förtroliga smeknamn fordom. Jag har änun edra bref i förvar, och i dem kallar ni mig er älskling. Jag hade rätt att älska er, ty ni var min trolofvade, Och nu — och nu är ni gift med en annan. Jag är den arma öfvergifna, den ur ert hjerta förskjutna och — nej, sig ingenting, Roy — förebrå mig ej — jag har förspillt mitt lifs lycka, och jag önskar att jag vore död! Hon sänkte sitt hufvud ner på hans knä och snyftade. Lord Chetwynds vackra ansigte blef karmosinrödt. I sin pinsamma förvirring kastade han en blick mot dörren. Ett nästan himmelskt medlidande för Sylvia Monk vaknade hos honom. Han lade sin hand på hennes svarta lockar och yttrade i vek ton: — ä — 8