ar0(C. — EngeLlrätt ANTA —11111 CCT PA kt., Karlskrona. F. vaktmästaren Samuel Rinnanler, 64 år. 18 okt., Linköping. 222 — Bref från Köpenhamn. (Till Göteborgsposten.) Den 15 oktober. Något öfverraskande förefaller det, att Köpenhamn under dessa oroliga dagar till det ytre visar ett lugn i hållning och ton, som om striden der uppe i salen på Christianborgs slott icke hade någon betydelse alls för stalens godmodige innevånare. Man ser inga ifrigt samtalande grupper utanför sessionssalen, man förnimmer ingen högt och varmt, halft offentligt uttalad medkänsla för utgången af den vigtiga frågan; denna känslas ytringar låta icke heller, såsom man kunde hafva väntat det, höra sig på teatrarna, restauranterna eller andra offentliga platser. Möjligen innebar ett och annat utbrott af litet hånfullt skratt på vissa ställen vid representationen af Scribes arbete La cameradorier, i Svergegifvet under benämningen Kottorieornas magt, att oviljan mot vensterns partistämplingar kunde manas till utbrott, men på det hela taget synas köpenhamnarne i allmänhet icke mycket retliga. Den goda staden har ju också nyligen likasom hela landet haft så många, mera upprörande tilldragelser att glädjas och sörja åt — tyvärr mest at det sistnämnda slaget — att den icke kan känna så mycken oro öfver tilldragelser, för hvilkas möjliga följder den kanske ännu icke fullt gjort sig reda. Emellertid lärer det vara mycket lit och rörelse inom de mera slutna politiska kretsarna. Enskilda sammankomster förekomma hvarje dag; och på dem, som mera verksamt deltaga i det offentliga lifvet, sticka bekymren tydligt nog fram 1 både tal och sätt. Om den förenade vensterns män känna någon ängslan eller oro för det, som af dem nu bedrifves, vill jag låta vara osagdt. I går voro de samlade till en festmåltid å en restauration vid Östergade, och der lärer ingalunda gått dystert eller ledsamt till. Man drack naturligtvis på förhand gralöl på riksdagen, och det kunde man göra, tyckto man, i all fröjd och gamman, då man med viss sörhoppning åtmiustone vid en mer än vanligt lifvad stämning trodde sig kunna tillägga au revoir. Alt icke alla vensterns män i dessa da gar kunna skaka af sig bekymren har jag skäl att antaga, då åtminstone tingets talman synes hafva skäligen svära stunder. Jag kommer att länka på nämde hufvudperson, då jag vill omnämna, att i dag händt mig något, hvilkot måste anses som det ledsammaste, som kan hända en referent i denna hans egenskap. Jag har nemligen blilvit nekad tillträde till en at sessionerna. Såsom det plägar tillgå, skickade jag mitt kort till formanden med anhållan att erhålla en inträdesbiljett, men fick det svaret, att inga sådana funnes, eå vida icke kansliet hade några till öfverlopps. Der svarades åter, att formanden hade biljetterna. Då jag här djersdes påpeka, att jag dagen förut, då en solkotingsman skaffat mig plats, sedan alla biljetter blifvit utdelade, det oaktadt sett 3 bänkar obesatta, svarades, att dessa skulle stå till disposition. Jag tror, att detär mycket ovanligt, att en utländsk tidningsreferent nekas plats vid ett dylikt tilltälle, men jag har hört, att det samma här äfven händt en utskickad för ett engelskt blad, och då lärer det väl vara bruket i det danska folketinget. Kanske är också icke den förenade venstern så angelägen om, att främlingar skola bevittna dess segrar. Emellertid skall jag nu sammanfatta ester Dagbladet och Berlingske Tidende hvad som fattas mig i fortsättningen af debatten, För egen del är jag fullt öfvertygad, att jag af dessa tidningar får mycket bättre reda på hvad som blifvit sagdt, än om jag endast med mina egna svenska öron skulle sökt uppfatta talen. Efter justitieministern fick hr Fenger i går ordet. Han påminte, att det icke, såsom en talare påstått, var kungen, som blifvit indragen i stridsfrågan, utan konungamagten. Till kungens rättigheter hörde att välja ministrar, men folketinget skuile, om det afslog finanslagen, uttala, icke en önskan, utan en fordran, att konungen skulle afskeda sina ministrar. Detta vore icke öfverensstämmande med grundlagens ; mening. Dr. Winther kritiserade ministörens synI nerligen finansministerns politik och förklarade, att det fans saker i finansförslaget, som föranledde ho; I nom att förkasta detsamma, den nu uppstälda prin5 cipfrågan oafsedd. Efter hr W., som länge gjort sig känd som idkare af opposition quand meme uppträdde br Zahle, en personlighet, som först ådrog sig uppmärksamhet derigenom, att ban snart sagdt som yugling lyckades komma in i folketinget, och som, om han ej saknade de en gång ryktbara silfverprestkragarne och skarpskytteattributerna, skulle vara ett träffande motstycke till hvad komminister I med passionerade ögon. lfuru? M 1 NND 7 ia 2