Göteborgsposten – 17 oktober 1873, sida 1

—VöV; Andra damer grupperade sig vid fönstren eller i musikrummet, under det de afvaktade herrarnes återkomst. Sylvia Monk stod ensam i en fönsterfördjupning, blek utom på kinderna, med brinnande ögon och oroligt hjerta, Hon var full af bitterhet och kufvadt raseri, fastän ett konstladt leende sväfvade på hennes läppar. Lady Welby, hustru till en carl, som var en mycket framstående personlighet inom sällskapsverlden, närmade sig henne och yttrade: — Min bästa miss Monk, hvilken mängd angenäma menniskor ni sammankallat för att välkomna lord Chetwynd och hans brud! En sak i förbigående — lady Chetwynd är ej så skön, som jag väntat att finna henne. Hon är så att säga bara barnet ännu. Jag har ej rätt klart för mig, hvem hon egentligen är. Mr Monk har sagt mig att hon är fosterdotter till presten på St. Kilda; men hvem är hon i sig sjelf? Jag brinner af längtan att få veta det. Det är någonting så aristokratiskt i hennes person, att jag är öfvertygad om att hon måste vara af ädel börd. — Det aristokratiska draget hos henne är en nyckfull naturs gåfva, sade miss Monk med ett småleende. Den kära lady Chetwynd är ej af ädelt blod, lady Welby, såvida ej hennes far var en afnaturens adelsmän. HenI nes historia är högst romantisk. Jag är ej fullt säker derpå, men jag tror, att hon är dotter till en fiskare på St. Kilda, eller också var hennes far fogelfängare. Hvad som är säkert är, att presten på St. Kilda, en mycket fattig men destomera välvillig man, som leder sitt ursprung från Wales, fattade medlidande för henne, adopterade henne