Göteborgsposten – 17 oktober 1873, sida 1

Ehuru den förenade venstern må hafva hoppats, att regeringen genast efter mottagandet af misstroendeadressen skulle upplösa folketinget utan att detsamma behöft tillgripa det minst sagdt förhatliga medel, vägran att taga någon befattning med finanslagen, hvilket nu måste tillgripas, så syntes dock i dag at debatten, att partiet icke var oförberedt på densamma: det hade för denna strid sparat sina bästa krafter, om man får använda detta uttryck för att beteckna, att den hänsynslösaste af partiets koryfer nu steg upp på tiljan. Att en förhoppaing var gäckad genom konseljpresidentens yttrande i går, att ministrarna ej då ville angifva, huru de ämnade handla, det framgick emellertid klart nog. Nu fick man dock, såsom G.-P:os läsare redan genom telegram inhemtat, klart besked på, att ministeren icke är nog håglös och feg att, innan den på laglig väg vädjat till folket, draga sig undan för påtryckvingen af ett parti, om hvilket man måste misstänka att det icke representerar en på eftertanka grundad, sansad allmän mening. . Alla ministrarne voro nu närvarande, och genast i början uppläste konseljpresidenten regeringens förklaring. Den innehåller, att ministrarne delgifvit kungen det uttalande, om hvilket de 53 utom tinget öfverenskommit och hvilket de undertecknat, deri förbindande sig att rösta mot finanslagen; vidare innehåller den, att ministrarne hos H. M:t anmält sig att afgå från sina befattningar, att kungen deremot fordrat, att de skulle fortfara i sitt värf, att de då, emedan det gällde att värna om grundvalen för landets politiska lif och hela samfundsordning, räknade på att finna bistånd