Göteborgsposten – 17 oktober 1873, sida 1

kommunalrepresentationerna. En af driffjädrarna till vensterns juryplaner är utan tvifvel dess allmänna ovilja mot embetsmän och domare, en ovilja, af hvilken alla som stå med dessa på lika bildningsgrad, så vida de ej ställa sig till partiets förfogande, få vara betänkta på att hemsökas. Denna ovilja yttrar sig också i framtidsdrömmen derom, att staten skall undandraga sig att skänka den högre undervisningen något stöd. Men det å nu vara nog med angifvandet af hvad den förenade venstern vill arbeta för. På det hela taget torde ej öfvertygelserna inom partiet vara så samstämmande, att partimedlemmarna allmänt tillegnat sig dess syften eller att planerna kunna ens af dem sjelfva fattas såsom fullt mogna. Men hvad behöfs också det. Man har visserligen till en del missräknat eig på don undor ministören Friis 1866 genomförda förändringen i afseende på landstingets sammansättning, men om också icke godsegarne med den förenade venstern bildat något landtmannaparti, så är denna nog stark ändå. Man kan nu hålla på systemet, och man håller på det; och med systemet menar man parlamentarismen eller att representantbänken skall för hvar och en ärelysten debattör vara trappsteget till taburetten, och under ropet på en parlamentarisk styrelse sticker lystnaden efter magten så tydligt fram, att åtminstone en beskedlig svensk måste häpna. J. A. Hansen är en framstående man, han är en i hög grad skicklig partiledare; han har ju också i många, många år arbetat såsom sådan: hvarför skulle han icke eftersträfva magten, hvarför skulle icke hans vänner hjelpa honom att vinna den? Så fråga vensterns män. Skolläraren Berg saknar visserligen all underbyggnad och grundlig bildning ; han föraktar all sådan, han föraktar och misstror dem, som ega den; han är högfärdig och öfvermodig, han kråmar sig och förhäfver sig som en pösande länsman på ett bondbröllopp i en folkkomedi; men hvad gör det:han har ett mycket godt hufvud, han har en lysande talent att tala, han är förmögen — han har gift sig med en rik studehandlors arftagerska — han har uträttat mycket derute på Baagö, han har der grundlagt en folkhögskola och en sjömansskola, han har förmått regeringen att der lägga en telegrafstation: hvarför skulle han icke bli minister? Så fråga yt terligare vensterns män. En del allvarlig tänkande menniskor svara då: dessa herrai äro för mycket partimän, de hafva stämpla för mycket i sina dar för att kunna vara på litliga och redbara statsmän, sådana som v behöfva. De äro spelare: de hafva dritvit spe med öfvertygelser och begagnat en del vig tiga samhällsfrågor som trumf, de äro skick liga spelare, eom kanske vinna sitt mål, men äfven om man vore säker på, att de aldrig spelat falskt, så hafva de dock alltid någo med sig af vanorna, af lytena, af allt det ovär diga som följer med en spelare ex professo Och vi måste misstro dem.