Göteborgsposten – 17 oktober 1873, sida 1

nos dem, som hafva samma uppfattning, och att de, om tinget vidblifver det af vissa dess medlemmar utanför detsamma fattade beslutet, imna råda kungen att upplösa tinget. Hr Berg fick först ordet. Han påstod att intet beslut var fattadt utom tinget och att underskrifterna icke bundo undertecknarne att rösta mot finanslagens handläggning. Ministrarne kunde ej tillbakavisa folkets anspråk på parlamentarism och sjelfstyrelse. De 53 vore i sin goda rätt, och deras aktning för dem sjelfva förband dem att handla som de gjort. Man hade talt om olagligheten i det tagna steget: han ville ullbakavisa hvarje sådan förutsåttningLikaså trodde han ej att regeringen gifvit någon uppdrag att förklara, att någon provisorisk finanslag skulle blifva nödvändig, om deu nu framlagda ej kom under andra behandlingen eller att regeringen behöfde eller ville afvika från laglighetens väg. Slutligen uttalade han som sin mening, att det ej var folketingets majoritet som jafvade kungens rättigheter eller ville förminska hans anseende utan att det var den motsatta sidan, som genom sitt sätt att föra striden, gjorde allt för att göra förhållandet mellan kungen och folket sämre. Dessa tvenne sista häftiga insinuationer framkallade tvenne tillrättavisningar af tingets talman. N. Andersen erinrade, att folketingets bestämmelser rörande finanslagen alltid gjort sig gällande, men att man under en minister sammansatt af den förenade venstern kunde vänta att landstinget ej skulle blifva lika medgörligt. En sådan minister vore derföre alldeles icke nägot att önska sig. Det stod dessutom någonting bakom den förenade venstern, som endast var en vägbrytare för detta andra. Kungen borde derföre betänka sig, innan han afskedade sina ministrar. Man kunde väl tänka sig en provisorisk finanslag godkänd af riksrätten. Man kunde till och med tänka sig att en folketingsministör blefve tvungen att tillgripa en sådan utväg för att göra sig oberoende af landstingets motstånd. Th. Nielsen begagnade tillfället att förebrå regeringen, att hon ej gått ett enda af folketingets reformsträfvanden till mötes. Man hade talat om att parlamentarismen ledde till partiregering; det vore väl bättre att majoriteten regerade, än en minoritet, som nu vore fallet. Tal:n ansåg icke finanslagens förkastande grundlagsvidrigt och fruktade ej de nya valen. Justitieministern Klein gendref först några af Bergs beskyllningar mot honom rörande någon hans embetsåtgärd och framhöll sedan, att de 53 genom adressens undertecknande verkligen gifvit ett lötte att rösta mot finanslagen. Det läge under såväl den förra adressen som denna, att venstern ansåg folketinget som något mera än en likaberättigad faktor vid lagstiftningen. Det vore för att häfda detta öfvägande inflytande som man ville störta ministören och förkasta finanslagen, men tal:n hoppades, att det skulle visa sig, att den allmänna meningen i landet ieke vore den, att folketinget skulle intaga en sådan ställning i förhållande till de andra statsmagterna, utan att det konstitutionella, at grundlagen föreskrifna kongadömet skulle bibehållas. Berg och hans kamrater hade mycket misstagit sig, om de ville tyda grundlagen så, att kungen skulle hafva en fullkomligt neutral ställning, så att han endast skulle göra atseende på hvad folketingets majoritet uttalade. Tal:n trodde också, att, om valmännen ej verkliggjorde de förhoppningar regeringen nu ställde på dem, de män, som nu yrkade på hvad de kallade en Åfolkelig Selvstyrelse, inom kort, ja, inom ett år skulle få bittert ångra, att de en gång hade uppställt denna fordran. (För fortsättningen eller slutet af den sammanfattade redogörelsen för debatten må jag en annan dag taga tidningens läsares uppmärksamhet i anspråk). ———— LIRARE —