Göteborgsposten – 17 oktober 1873, sida 1

de mest sökta anledningar till en sådan misstanke. Frågan om kirkeformuen och skolafgifterna stå i det närmaste samband med budgetfrågan, men till densamma höra också frågorna om förminskandet af den indirekta beskattningen och om landtförsvaret. I dessa sistnämda frågor stå dock venstern och regeringen icke gentemot hvarandra i så skarp opposition, ehuru man visserligen icke heller här under närvarande förhållanden kan från någondera sidan vänta något tillmötesgående. Vensterns fordringar gå ut på, att tullen skall minskas med inemot 2 14 million. Detta är synbarligen i frihandelns intresse, och regeringen har mer än en gång uttalat sitt gillande af frihandelsprincipen. Men den brist, som genom en sådan nedsättning skulle uppstå, måste betäckas. Venstern fordrar då direkt beskattning: inkomstskatt af 1 procent och förmögenhetsafgift af 1 per mille, men här skilja sig regeringspartiets och vensterns vägar. Då regeringen vid föregående riksdag ville gå in på tullnedsättningen, fästade hon vid detta tillmötesgående det vilkor, att tinget först skulle afgöra frågan om den direkta skatten. Venstern blef då stött, emedan den ansåg, att regeringen borde tro den på dess ord, och så fick frågan förfalla. Osäkert är dock, om den äfven utan denna vensterns finkänslighet kunnat bringas till någon lösning, eftersom regeringen torde vara obenägen att gå in på någonting så ovanligt som en förmögenhetsafgift. Den säkerhet hon för öfrigt hade, för att venstern, sedan väl tullen blifvit nedsatt, skulle behandla frågan om den direkta skatten på ett sätt, som hon kunde gilla, var väl också icke mycket att räkna på. Hela frågan var nog en fälla, i hvilken det var meningen att ministören skulle falla för att göra sig omöjlig. I afseende på landtförsvaret äskade venstern äfven besparingar, men då den allmänna stämningen icke var sådan, att man omedelbart kunde komma fram med förslag om indragningar, räknade man ut det så listigt, att försvaret skulle stärkas och i och med detsamma blifva billigare. En komit utarbetade ett förslag, att linien skulle utvidgas så, att reserven uppgick i densamma, och på samma gång skulle den brist på underbefäl, som nu förefinnes, afbjelpas derigenom, att man skulle kunna tvinga de värnepligtige att låta utbilda sig till underbefäl. Besparingarne skulle åstadkommas derigenom, att öfningarne inskränktes, eller egentligen genom 16rkortning af rekryt-skoletiden. Det var förut argjordt, att värnepligtslagen af 1867, hvilken vensterns män varit med om att tillskapa, efter femte årets utgång skulle revideras, men venstern måtte emellertid icke haft allt på det klara för sina armereformer, ty nu ansåg den, att man borde först efter 10 år taga i tu med denna revision. Man fruktade möjligen, att den allmänna meningen icke var tillräckligt bearbetad för de reformer man önskade. Jag tror mig äfven veta, att en del at de ledande venstermännen hade mycket mera omfattande planer, men dessa vågade man sig icke fram med. Hr Björnbak, som lärer hemtat åtskillig Åhärordnings-visdom ur en för oss göteborgare väl bekant källa, står för närvarande snart sagdt ensam i Danmark med sina stora fredsplaner, och vensterherrarna ville icke äfventyra en slik isolering, öfver hvilken hvarken hr Björnsons eller den svenske skrifstyrens bifall skulle tröstat dem. Vensterns armöförslag kan väl derlöre äfven anses endast som ett handgrepp, genom hvilket man ville skyldra med sin fosterlandskärlek och på samma gång göra ministrarna misstänkta, då de naturligtvis skulle med misstroende möta det gjorda anbudet. I folketingets komit satt endast en fackman, och denne en sjöofficer, kommendör Schönhejder, som är medlem at folketingets höger, ehuru han i denna fråga synes hafva delat vensterns åsigter. Bland vensterns framtidstankar lärer äfven frågan om jury inrättningen gömma sig. Regeringen synes här hafva gifvit tecken till god vilja. För oss svenskar, som i allmänhet hyea icke så små betänkligheter mot juryväsendet, sådant det förekommer i de moderna formerna i en del länder, bör det vara zågot förvånande, att regeringen verkligen visat god vilja att antaga detsamma i kriminaloch politiska saker. Emellertid torde man icke heller här komma till någon öfverensstämmelse, då det antages, att regeringen icke frångår sin uttalade åsigt om juryns sammansättning (13 skulle tillsättas af regeringen, 3 af amtsrådet och 1; af domaren) och venstern deremot, efter hvad jag tror mig kunna antaga, icke går in på att juryn väljes af andra än W. — — — —— I kröntes med framgång. och hen