Göteborgsposten – 14 oktober 1873, sida 1

sköna ögon plötsligt fylldes af tårar. Oh, Sylvia, jag skall bli en god hustru åt honom. Jag skall dela alla hans förhoppningar och hysa intresse för allt, som intresserar honom, jag vill vara en del af hans eget jag, vara allt för honom, liksom han är allt för mig. Ni skall aldrig behöfva känna er bedröfvad öfver, att er bror gift sig med en flicka utan namn. Jag vill, att Roy skall känna sig stolt öfver mig. En spasmodisk ryckning liksom af smärta sammandrog för en sekund Sylvias drag och blef ej obemärkt af Bernice. — Vi — vi skola tala om allt det der en annan gång, sade miss Monk. Ni behöfver nu kläda er. Jog skall skioka er kammarjungfru till er. Ni har sört en sådan med er, ser jag. Edra saker äro uppburna. Miss Monk lemnade henne nu. Bernice granskade sina rum, gjorde piruetter framför sina speglar, såg ut från fönstren, dansade som ett barn på marmorgolfvet i sin sängkammare och kastade sig derefter, glad i sitt hjerta, ner på mattan framför kaminen och njöt af värman och eldskenet. Hennes kammarjungfru inträdde kort derefter och fann henne i denna ställning. Lady Chetwynd reste sig hastigt upp och satte sig i en dyrbar fåtölj. Hon tyckte ej mycket om, att hennes kammarjungfru, som var fransyska och af lord Chetwynd blifvit i London legd för hennes räkning på rekommendation af en äldre qvinniig vän, skulle finna henne i en sådan barnslig ställning, så mycket mer som Fifine var en tanklös, sqvalleraktig flicka,