Göteborgsposten – 14 oktober 1873, sida 1

Cböorgs. Me fe ansvar drabbar dem som vilja tillgripa det värsta för att gå oförståndige ifrares och ärelystna tillskyndares önskningar till mötes. Det är ett manligt ord, som här uttalas, då bladet fordrar, att det bör vara slut på såväl ministörens undfallenhet som alla törsök att underhandla med dem som af futila bevekelsegrunder bragt saken till det yttersta. Har ministeren fört kampen till den punkt, som den nu hunnit, för att ytterligare falla undan, så menar Dagbladet, att den haft förräderi i bjertat och att den då långt förut bort draga sig undan, Nu bör den taga steget fullt ut och söka uppkalla alla krafter, som finnas i landet, för att på grundlagsenligt sätt söka motarbeta den förenade vensterns upplösningsplaner. Regeringen är skyldig både det närvarande och framtiden att afotå från alla försök till eftergift. Bladet vill antyda, att ett vädjande till nya val här är den enda utvägen, och att det hyser förhoppningar på deras lyckliga utgång, då det anser, att inga personer med tillräckligt anseende finnas att sätta i den närvarande ministerens ställe. Om jag skulle våga mig på en gissning, skulle jag vilja förutspå, att Dagbladets mening här skall visa sig hafva stor betydelse, då deremot den hugskottsplan, som Dagens Nyheder framkastat, icke skall vinna något bifall af dem som vederbör. Jag tror det äfven med kännedom derom, att häri blifvit framkastad en förutsättning, att ministåren skulle vara böjd för en kompromiss, en förutsättning som man trott bekräftad af några uttryck i Berlingake, hvilka gifvit en skämttidning anledning till temligen tydliga insinuationer. Dagstelegrafen har äfven varit utsatt för en ineinuation, att bladet skulle kunna förlika sig med en föga värdig undfallenhet från regeringens sida, men jag kan ej fatta, att några anledningar förefinnas för den misstanken, att detta blads hållning skulle undergått en dylik förändring. . Morgenbladet, den förenade vensterns organ, har naturligtvis med glädje och bifall helsat solketingsmsjoritetens sista steg och fordrar bestämdt ministårens afgång eller folketingeta upplösning, naturligtvis med förhoppning, att de nya valen skola utfalla så, som redogörelserna för de senaste valmötena enligt bladets mening synts gifva vid handen. Morgenbladet framhåller äfven, att den förenade venstern vid förra riksdagen gitvit regeringen en varning, som bort visa henne hvad hon hade att göra för att förekomma att saken skulle bringas till den punkt, till hvilken den nu kommit. Bladet tager ej i betraktande, att statsmagterna äro flera än en, ej heller att folketingets majoritet är i hög grad futtig eller att meningsskiljaktigheten inom den förenade venstern är i flera vigtiga frågor större än mellan samma parti i dess helhet och regeringen, så att ingen enighet är att vönta äfven om detta parti skulle komma till magten. Jag har hört flera förståndiga män säga, att Danmark icke på länge haft någon så bekymmersam tid, och det synes i sanning som om om det skulle vara bedröfligt stäldt med eftertanka, fosterlandskärlek och manligt allvar på vissa håll. Gud bevare vårt hederliga Sverige för slika vådor! Man påstår här, att det skall finnas något hemligt förstånd mellan vissa medlemmar af den förenade venstern och Internationale. Jag vet ej, hur dermed kan förhålla sig, men en och annan omständighet har gifvit tart åt ett prat, som att börja med företöll mig mycket lätisinnigt. I går afton bade skolläraren och redaktören för Aarhuuns Amtstidende Lars Björnbak ställt till ett möte på Kasioos lilla sal, der han sjelf mot en viss afgift, som tillföll inbjudarne, att börja med höll tal i öfver 1l, timme, Lars Björnbak presenterade först sin person och omtalade, att ett af skälen, hvarföre han kommit hit, var att köpenhamnarne skulle få se honom på nära häll och få en annan tanke om honom, än den hans motståndare hade ingifvit dem. Han talade om sitt namn och förklarade, att det var lika godt som någon annans; han talade om sitt utseende, hvilket han icke heller var missnöjd med, då han hade en frisk och sund kropp, och så talade har om, att man hade spridt ut, att han skulle vara så frygtelig grov i sin Mund, och det kunde han medge, men det förekom aldrig vid andra tillfällen än då hans motståndare vore ovettiga på honom. För öfrigt hade denna hans grofhet aldrig bragt honom i någon förlägenhet. Hvad karakter och åsigter beträffade, så ville han upplysa, att han ansåg religionen för det högsta och vigtigaste, men att han framför allt arbetade ——— I — . — —