Göteborgsposten – 14 oktober 1873, sida 1

hvars skicklighet i sitt yrke väntades skola försona en mängd sel af hennes tunga och omdöme. — IUsilket ståtligt ställe detta Chetwynd Park är, madame! utbrast Fifine. Sådana sträckor af rum, sådan talrik tjenstepersonal, så storartadt öfverallt! Det är en god sak att vara rik lord. Skall ni kläda er nu, mylady? Marquisinnan nickade samtyckande. — Och hvilken klädning skall det bli, mylad y? frågade Fifine. Jag mötte miss Monk i förstugan, och hon skickade mig till er. Ah, hon liknar en drottning i sin sammetsdrägt med hermelinsbräm! Hon är blott styfsyster till mylord, och der nero hos tjenstefolket talas det om, att det ej är någon slägtskap alls, och att mylord, då hon for härifrån var förlofvad med henne, och att han blef trolöss mot henne och bedrog henne blott för ett litet gnabbs skull, fortfor Fifine. Och en af tjensteflickorna har sagt, att mylord fortfarande älskar henne, och att hans häftighet skall gå honom djupt till sinnes. Det är en riktig uppståndelse bland tjenarne, mylady, och de äro alla miss Monks vänner. Ni afskedar dem väl allesammans, förmodar jag; gör ni ej det, mylady? Bernice bleknade. Den tanklösa kammarjungfruns dåraktiga sqvaller gjorde ett högst pinsamt intryck på henne. Roy hade aldrig sagt ett ord till henne om sin förlofning med Sylvia. Svartsjukan hade blifvit väckt i hennes lidelsefulla unga hjerta. Hon lyckades dock inlägga en viss värdighet i sin ton och sitt eätt, då hon yttrade: