Göteborgsposten – 14 oktober 1873, sida 1

TDAÖ—144k MA VERMUMMPE misstroendeärendet företogs före behandlingen af finanslagen. Hr Bille hade reserverat sig deremot, derföre att ett sådant förfaringssätt vore i hög grad stridande mot all parlamentarisk sed. Deremot hade min gamla studentkamrat Bojsen vrövlet för förslagets förtidiga behandling, och vidare var då ingenting att säga, eftersom de två fribytter obestridligen gifvit den förenade venstern en majoritet, och presidenten oberoende af alla invändningar kan bestämma i oCa sådan ordningsfråga, såsom honom lyster. Uforskammet! hörde jag några herrar gnissla mellan tänderna, då de gingo genom slottshvalfvet. Men hvad skulle väl den stakkels forenede Venstre göra? Då den förra gången skulle rösta omkull fivanslagen, kom der en så faslig snufva in i lägret, ja det blef en rigtig liten postilentie bland folketingsmännen, så att hrr Hansen Berg endast genom de mest skakande, de mest eggande moraliska retmedel kunde hålla så många, som då röstade, från sjukbädden, hvilken de flesta voro alltför beredda att vid detta tillfälle intaga. Nu hade hrr Hansen Berg emellertid nyss inmönstrat hela styrkan af friska krafter. Det var då så godt att smida, medan jernet var varmt, och så sattes ögonblickligen skrifvelsen app, och så blef det en liten sammankomst på qvällsidan, och der fingo gubbarne allesammans — nemligen alla som icke fått ovanan att tredskas — med handen på pennan teckna under kontraktet med de nya ministrarne, så att det nu verkligen icke blott finnes en misstroendeadress från folketingets majoritet utan ätven en förbindelse att samma majoritet skall rösta omkull finanslagen. Gubbarne hålla alla i det farliga vapnet, som skall slå det ödesdigra slag, och slaget skall verkligen falla, kanske för att drabba dem sjelfva, om de icke blifva kårade vid de nya valen. Det är eget att se en så skarp partisöndring, en så häftig partiförbittring hos ett så godmodigt folk som danskarne. Det blir så mycket förunderligare, när man betänker, att detta folk så nyss varit enigt som en man i förvärfvet och häfdandet af en alltför länge saknad borgerlig trihet, enigt som en man i den första ärorika striden om hertigdömena, enigt som en man slutligen i den sista olyckliga, hätska striden mot det fördragskränkande våldet. Det är synbart, att danskarne till en del äro yrvakna. Kriget och dess olyckor hafva kanske också förbistrat sinnena och gjort dem mera mottagliga för frestelsen till ätventyrliga politiska streck. Ovanligt skickliga stämplande partiledare finnas också till hands, och till råga på olyckan reser sig — vi våga ju nämna saken vid dess rätta namn — en oklar och obändig religiös sektrörelse som ryggstöd åt dem som fria till makten. Den 11 oktober. Tidningarne hafva samtliga, med ett enda undantag, den förenade vensterns nya organ Morgenbladet, uttalat sig mycket allvarsamt mot misstroendeadressen och det nyuppfunna sättet att låta densamma komma så der som en handfästning på törhand, då man icke vill sätta allt på det farliga kortet, förkastelse af finanslagen. Dagens Nyheder har lagt märke till, att det är valmötena, som till en del framkallat denna bråaska, och att de mera moderata, såsom Alberti m. fl. dragits med af fruktan för att beskyllas för förräderi mot folkets sak. Tidningen frågar, hvad komma skall, och tror, att, efter den senaste grundlagsförändringen, genom hvilken det stadgandet, att intet lagförslag kan förekomma i hvarje ting mer än en gång under riksdagen, blifvit upphäfdt, regeringen kan öfverlemna finanslagen att i detalj behandlas af landstinget, sedan den blifvit af folketinget förkastad, och att den sedan kan föreläggas folketinget om igen. Härigenom skulle folketinget i två månader, utan att hafva denna vigtiga sak om hand, få ligga i Köpenbamn och lugna sig. Grundlagen bestämmer nemligen Samlingernes Varighed uden Kongens Samtykke att icke få sträckas öfver 2 månader. Dagbladet erinrar, att ett sådant steg, som här nu afses — nemligen att göra slut på budgeten innan den kommit till andra behandlingen — är någonting oerhördt i det konstitutionella statslifvets annaler och att det ställer Danmark på revolutionens rand. Det är verkligen ett allvarligt ord, som detta ansedda pressorgan nu lägger i vågskålen, då det framhåller, att den förenade venstern icke har något att förebrå den närvarande regeringen, att denna regering icke motsatt sig något reformvänligt sträfvande, att partiet sjelf en gång gillat dess program och att ett tungt