Göteborgsposten – 14 oktober 1873, sida 1

— Iåt mig följa er till edra rum, Bernice, sade miss Monk, sedan helsningarne blifvit utbytta och frågor rörande resan från London framställda och besvarade. Ni bör taga er en halftimmas hvila före middagen. Hon tog lady Chetwynds arm i sin och förde henne från rummet, uppför trapporna och in i den nyinredda våningen. — Äro dessa mina rum? frågade den unga marquisinvan med glad förvåning. Åh, hvad de äro förtjusande! Huru lycklig skall jag ej finna mig här, Sylvia. Jag får ju kalla er Sylvia, eller bur? Och ni måste kalla mig Bernice. — Det är ett besynnerligt namn — åtminstone är det ej vanligt, sade miss Monk. ÄÅr det ej ett namn, som är brukligt i Wales? Jag kan förstå, att er far är från Wales? Bernice rodnade. — Jag vet ej hvilket landskap min far tillhör, men jag förmodar att han är engelsman, svarade hon. Mr Gwellan är från Weles, men han gaf mig ej mitt namn; Min egen far gaf mig det. — Ah, det är sannolikt ett familjenamn då, sade miss Monk likgiltigt. Lefver er far, Bernice? — Nej — jag vet icke. Jag skall en deg omtala hela min historia för er, Sylvia. Den är ej alldeles så lycklig; men jag hoppas och drömmer om, att den hemlighet, som står i sammanhang dermed, en gång skall bli löst. Men nu är jag lycklig, lycklig och nöjd. Ni vet ej huru god Roy är, sade den unga hustrun, i det hennes