Göteborgsposten – 11 oktober 1873, sida 1

eAii 6644 oo, MM. — badet i golfströmmen förmå emellertid vår kinkige resiide att klifva ner i badet, men o ve, vattnet håller endast 13 gr. Röaumur och till råga på eländet kommer, just då han huttrande af köld skall kila upp igen en näsvis manet och bringar honom en genomgående välkomsthelsning. Nu följer en hjertskakande skildring af hans kroppsliga lidanden efter manet-omfamningen, huru han tvår sig med salt, färskt, varmt och kallt vatten om hvartannat, allt till en början förgäfvos och under inflytandet af dessa qval är det utan tvifvel, som han nedskrifvit följande bittra karakteristik af en svensk badsocietet: Jag kunde i allmänhet icke varseblifva ett spår af glädtighet eller muntert sällskapslif, det hela var städse upplöst i små kotterier, hvilka ej hade något gemensamt. Hade icke badlistan öfvertygat mig derom, skulle jag knappast ha trott att här funnos samlade personer af de förnämsta kretsar från alla delar af Sverige; jag fann här hvarken den toiletternas elegans eller den lefnadsförhållandenas öfriga lyx som utmärka de tyska badorterna. Landets öde beskaffenhet, den ständiga och hårda strid, som menniskorna i Sverige nödgas föra mot klimatets stränghet och jordmånens ofruktbarhet, ha äfven inverkat på innevånarnes karakser. Öfverallt ser man allvarsamma miner och anletsdrag, öfverallt, både hos män och qvinnor: knappast barnen ha en glad uppsyn. Männen trifdes mest med hvarandra och till och med på denna åt nöjet och vederqvickelsen helgade ort voro damerna helt och hållet öfverlemnade åt sig sjelfva. Så såg man t. ex. här damer, äfven af de högsta kretsarne, under konsertstunderna i det tria sysselsatta med broderi eller stickning. Svenskorna besitta måhända flit och en mängd andra förträffliga dygder; men grace och behag ega de icke. Vi skulle knappast våga följa den hädiske germanen vidare i hans manet-inspirerade smädelser mot våra älskvärda svenska damer, om icke den följande skildringen till punkt och pricka passade in just på hans egna landsmanninnor, sådana de te sig både inom och utom das grosse Vaterland. Eller, hvad tycker ni sjelf, liknar icke efterföljande porträtt långt mera en duktig tyska än en af våra späda, luftiga och behagfulla svenskor? Stora och groflemnade, erinra de om de gammaltyska fruarne, hvilka drogo ut i krig och slagtningar. Mest vanställas de dock af de nu gängse parisermoderna, hvilka här efterhärmas i lika pinsam grad som i Tyskland. Hatten satt ej på hufvudet utan på chignonen, som för öfrigt genom sitt oerhörda omfång gerna kunde göra anspråk derpå. Damernas stora fötter (oh, tyskornas små!) och väldiga gestalter gjorde hållningen och gången på de högklackade skorna ännu mera disgraciösa. Men allralöjligast förekommo de baktill högt uppskörtade klädningkjolarne och vid åsynen af många dylika, framvaggande figurer frestades man nästan fråga om det vore verkliga menniskor man såge, om icke hufvudet kommit bakfram ...... Ladies and gentlemen! Vi vilja icke fortfara! Det är förfärligt, icke sannt! Dessa hjertlösa utgjutelser försonas ej en gång af följande lilla, i en annan ton hållna utkast, hvarmed det hänsynslösa manet-offret — v. K. tecknar han sig — afslutar sin skildring: Aftonen före min afresa befann jag mig vid solnedgången på mitt älsklingsställe vid stranden med utsigt åt hafvet. Dunkla ovädersmoln hade upptornat sig vid horisonten i vester och solnedgången erhöll derigenom de underbaraste brytningar och schatteringar. På det ställe, der solen sjönk ned i hafvet, var fästet fritt och så kunde ögat följa det sjunkande eldklotet och uppfatta omätligheten hos Oceanen, hvars yttersta linier med fullaste skärpa aftecknade sig på solskifvan. Jag trodde mig vara helt allena; intet steg, intet ljud hade låtit förnimma sig, då jag helt plötsligt på spetsen af en närbelägen klippa varseblef en ung flicka, klädd i fiskarebefolkningens enkla drägt. Hon hade satt sig ner på en klippafsats och såg med oafvänd blick skarpt utåt ett ställe på hafsytan, der jag med tillhjelp af min kikare varseblef en liten fiskarebåt, som sökte i en närbelägen vik flykta undan det uppstigande ovädret. Molnen ble vo alltmera hotande, men båten kom också allt närmare och jag trodde mig i den unga flickans glänsande öga och så småningom uppklarnande ansigte kunna läsa glädjen öfver en faders, broders eller kärastes räddning. Hon varseblef antingen icke min närvaro eller också lät hon ej störa sig deraf; hon satt fortfarande stilla med ögonen riktade mot den kommande båten; det inbrytande mörkret tvang mig till uppbrott och först då jag var ett godt stycke på väg såg jag henne med snabba steg och lätta språng skynda utför klippan ner till det ställe, der båteu mäste ha landat. . Påföljande morgon lemnade jag ön och i trots af, att jag ej funnit allt det, hvarpå min bordsgranne i Marienlyst hade förberedt mig, blef mig dock afskedet svärt och mina sista blickar föllo på de kojor, hvarest jag inbillade mig att min fiskareflicka från den föregående aftonen hade sin bostad. Gustaf Satter, en gång vår musikaliska allmänhets förklarade gunstling, fick vid sin afskedskonsert i elem.-läroverkets festsal sistl. lördag erfara fåfängligheten af all folkgunst. Knappast ett hundratal åhörare hade infunnit sig för att njuta af hans mästerliga spel. Hvad mera? I samma sal har samma öde träffat Rubinstein ... De, som hade infunnit sig, visade dock genom de miniatyr-åskor af bifall, hvarmed hvart och ett af de stycken, mästaren föredrog, att åtminstone ds högt skattade hans talang, med saknad sågo honom skiljas från ett land, der han förekaffat musikvännen så mången njutningsrik stund och utbildat ett ej obetydligt antal skickliga och lofvande elever. Göteborgs Musikförening, som inom kort åter börjar gifva sina regelbundna konserter, har råkat ut för missödot att ej kunna erhålla en lämplig repetitionslokal. Drätselkammaren har visserligen till d. 15 nästk. november upplåtit Mindre Börssalen, men efter den tiden, hvad då? Ett kungarike — hade vi så nära sagt — för en vanlig sal med tre fönster och utrymme för cirka tretio personer! Åh, nog måtte det väl finnas en sådan sal i det stora Göteborg! Ett mera festligt och mera hjertligt mottagande än Åhmanska sällskapet rönte vid sitt första återuppträdande på Nya Teatern i fredags kan man knappast föreställa sig. Samtti lige de uppträdande helsade med stormande