Göteborgsposten – 11 oktober 1873, sida 1

att få sin vilja fram och bak i hufvudknoppen, man pudrade, brände, målade de arma hårtestarne och der ingenting annat hjelpte lade man sig helt ogeneradt till röd peruk... Kommunen kom och det började bli alltför rödt i det glada Paris, håret återfick sin naturliga färg och besinningen väcktes derunder i lidandets dagar i hjernor, som förut endast haft de ursinnigaste modegalenskaper att utkläcka. Man trodde ett ögonblick, att allvaret ändtligen fått fast fot i Paris, d. ä. Frankrike, men man bedrog sig, några få år ha förgått och verldsstaden är sig åter lik och just i dagarne har man, påstås det, der hittat på en splitterny barockitet ifråga om den yttre menniskans utspökande ... Hvad då? frågar ni. Kanske blått eller grönt hår? Nej, bevars. En af de tongifvande damerna i parisersocieteten har helt enkelt under den förflutna badsäsongen haft den oturen att bli alldeles förbålt — fräknig. Nåväl, hvad tror ni nu att den olyckliga tagit sig till? — Hon har tvättat sig med Lilionese, Åsnemjölk eller Amykos! — Intetdera hon har helt enkelt utropat feäknarnes herradöme inom modets verld. A de modernt att vara rufsig? utbrister hr Wexelborg i Soirn i Kåkbrinken. Nej, herr Wexelborg nu är det icke nog med att endast vara rufsig, nu måste man äfven vara fräknig för att vara fullt modern. Många af våra bondjäntor skulle i det afseendet kunna komma att spela en mycket framstående roll i parisersalongerna. Vi föreställa oss, att ingen af våra älskvärda läsarinnor skall falla på det orådet att gonom konstlade medel vanställa sin skära, nordiska hy, men om någon skulle vara till den grad dåraktig, kunna vi, elter receptet i en utländsk tidning, och i största förtroende omtala, att man kan förskafsa sig de allra präktigaste och mest naturtrogna fräknar medelst användandet af en mjuk pensel doppad i vanligt märkbläck. Man vänjer sig vid mycket här i lifvet och mycket som vz finna bra och förträffligt förefaller andra vara motsatsen. Ett färskt bevis derpå finna vi af Berliner NationalZeitung för sistl. söndag. I nämnde nummers följetongsafdelning förekommer nemligen en längre skildriog af en för oss alla väl bekant, svensk badort, sedd, kunde man säga, genom ett par kritiska, tyska glasögon och under inflytande af — men derom utförligare här nedan. Förf. börjar sin skildring med ett lofprisande af danska badorten Marienlyst, dess förträlfliga bad, herrliga utsigt öfver Sundet, badhotellet, ett f. d. kungligt lustslott, Hawlets graf o. 8. v. Då ridån går upp föreställer scenen stora matsalen i Marienlyst, der förf. vid table dhöten just är sysselsatt med att utbreda sig öfver ställets alla herrligheter. Han blir dock plötsligt afbruten i sin svada, han må sjelf omtala på hvad sätt: Min bordsgranne, en rik affårsman från Göteborg, hade afhört mig med ett halft ironiskt leende och afbröt mig slutligen med frågan :om jag någonsin varit i — — —? Då jag svarade nejtillfogade han leende: ÅAh, då förstår jag ert beröm ötver Marienlyst, men res bara till — — — och ni skall få se att ingen badort, vare sig i Danmark eller Tyskland, kan mäta sig med denna, Sveriges mest omtyckta och mest fashionabla badort, hvarest man till och med badar i Golfströmmen. Den resandes nyfikenhet blir väckt och några dagar derefter är han ombord på ett ångfartyg, stadd på resa från Köpenhamn till Göteborg. Vid infarten till sistnämnde stad blir han ögonvittne till den stora petroleumsbranden och den derpå följande explosionen, hvilken af honom skildras med en förfå tursanning: Vi voro knappt på 1 mils afstånd från det brinnande fartyget, då detta exploderade och brast sönder i två delar, dervid en mängd brinnande petroleumsfat flöt ut på vattnet. Ju närmare vi kommo, desto förfärligare och mera storartad blef anblicken. På många ställen hade oljan utgjutit sig öfver vattenytan, som dervid sjelf fattade eld och kastade upp klart flammande eldpelare mot höjden. På andra ställen sprutade de stora, djupt i vattnet flytande oljefaten, liksom en eldsprutande Vesuv, bländhvita ljusstrålar mot firmamentet. I de söndersplittrade fartygsdelarne sjöd hafsvattnet, bragt i kokning af de tätt omgifvande, brinnande faten, och de glänsande flammorna vältrade sig, smärta som masttråd, uppåt till en höjd af 40 eller 50 fot. I Göteborg, det sköna Götaborg, Sveriges rikaste handelsstad, stannar han endast en dag och far genast påföljande morgon med ångfartyg till det i hans fantasi underbart skimrande — — —. Följer så en målande, rätt poetisk beskrifning på skärgården och fartygets passage mellan de öde klipporna. Men vid framkomsten till — — — är det genast slut med poesien och här börjar förf. ögonblickligen tala de svikna förhoppningarnes prosaiska språk: Snart hade vi uppnåttj — — — och med förvåning varseblef jag, att det var en öde granitö liksom de andra, med den skilnaden dock, att denna var något större och så pass bördig, att några kastanieoch granträd här kunde finna ett torftigt uppehälle. Vi lade till; en rad envånings (!) hus sträckte sig utmed stranden, hvilka samtliga voro inrättade till boningshus. Jag hade stor möda att få mig ett rum i öns enda hotell. Förstugan i dettas öfra våning var medelst tapetbeklädda skärmar afdelad i en mängd smårum; i hvartdera af dessa stod en smal säng, en trästol och ett bord, och i ett af dessa praktgemak fick jag uppslå mina bopålar. Det var middag och vackert väder, jag ilade derföre ner på promenaden, som var försedd med ett dussin hopskrumpna kastanieträd, för att få syn på den förnäma societet, som min svenske bordsgranne på Marienlyst hade förespeglat mig. Men — ftörgäfves skådade jag mig omkring: i en liten paviljong blåste 8 musikanter tyska valser och polkor; här och der sutto två Allar tra damer nä an h.