Göteborgsposten – 7 oktober 1873, sida 1

Å2vÅ(6. — ende ledamöterna, öfverstelöjtn. Kuylenstjern och hr Sven Andersson tillhörde, likasom de deras ställe valda — löjtnant Storkenfelt ocl byggmästaren Wallenius — tillhöra nämnd Parti. Den förstnämnde lemnade för ett å sedan Första kammaren, ehuru han, den gån gen då han hade ordet der, högtidligen förkla. rade sig skola stå eller falla med grefve Gö sta Posse. Då hr Storkenfelt nu åter iger låtit välja Big, torde man deraf böra draga der slutsatsen, att han anses behöflig, för nyss nämnde grefves räkning åtminstone. 2 Men huru förhåller sig nu i verkligheten med den makttillökning i Första kammaren, som landtmannapartiet hoppades vinna genom ofvan omförmälda val? Jo, partiet har till de blifvande gemensamma voteringarne i riksdagen förstärkte med — en röst, förutsatt att hr Kristoffer Olsson ställer sig under partiets fana. Längre har icke partiet kommit med afseende på den eftersträfvade makttillökningen — och hvarföre? Jo derföre, att det är ytterst svårt att finna personer på en gång valbara till Förata kammaren och benägna att räknas till ett parti, hvilket icke åtnjuter anseende i nämnde kammare, och hvilka der endast skola hafva till åliggande att votera evligt order från Andra kammarens majoritet, och en så förödmjukande befattning kan ingen åtaga sig som är mån om sitt anseende. Om med kappridningar endast afeågs att bereda den stora Stockholmspubliken ett nöje, så kunna de, hvilka här på Ladugårdsgärdet anställas, i viss mån anses förfelade, enär de visserligen beses af ett ganska stort antal personer, af hvilka måoga, kanske flertalet, dock ogillar kappridningarne af medlidande för Åde arma hästarne — ett medlidande som likvisst alls icke kommer till del de äret om plågade, öfveransträngda, selbrutna och ofta utsvultna åkarhästarne, än mindre de grymt, men fint torterade konstberidarhästarne. Medlidsamheten är i förstnämnde afseende så stort att det goda inflytande, som kappridningarne utöfva på bästafveln, helt och hållet förbises. Jag vill dock alldeles lemna åsido striden om sportens nytta eller skadlighet: den kan ju föras af dem, som dertill finna sig hågade; men tillåter mig för dem, som äro nog hårdhjertade att intressera sig för kappridningar, meddela några detaljer rörande dem, hvilka här egde rum i början af denna vecka och hvilka detaljer torde supplera hvad i hufvudstadstidningarne saknas. I första täflingen — officersloppet — deltogo tvenne täflande, neml. ryttmästaren Fischerström och löjtnant Grönvall, hvilka icko blifvit uppförda på programmet. Emedan ryttmästaren Harmens sto, Caprice, ansågs så ötverlägset, att de andre täflande hesiterade att deltaga i ridten, så förklarade genast hr Harmens, att han skulle atstå priset, om han vuane det, enär han antog, att nöjet för publiken skulle bli större, ju flera de voro som deltogo i täflingen. Ryttmästaren Harmens uppnådde målet först: det uppnåddes dernäst af löjtn. grefve v. Däben, men då han hade svikit ett hinder, var han icke kompetent att mottaga något pris, hvilket nu tillföll löjtn. v. Holst. Men då han icke ville stå efter ryttmästaren Harmens i generosit, så mottog han visserligen den vackra silfverpokalen, men sände den lagen derpå till hr Harmens, som också kunde mottaga priset, enär han rätteligen var prisagaron. I den andra täflingen deltogo endast två: Hr Bayards Doberan och Kapten FrisksBritannia, hvilken med en knapp half alns förprång uppnådde målet. Denna kappridt var Vf intresse derföre, att den en engelsk mil långa anan tillryggalades på den ovanligt korta iden af en minut, femtifem sekunder. Den tredje täflingen, om statens pris, var f intresse derför, att för första gången sprang å banan ett i Sverige födt fullblodssto — Ullice — tillhörigt friherre von Essen, hvilket esegrade de trenne fullblodshästarne, och anes Alice hafva en god framtid, att döwa af et nu visade kraftprofvet. En tre års hingst rån Flyinge stuteri — Castel — tillhörig ryttnästaren Harmens, blef n:r 2 vid målet och n anglo-arab — Forward — tillhörig grefve . Diiben, blef n:r 3 — jemte Ågumman Jeaette (tillhörig hr Grip). Hon hedrade sig nnu. Med henne är det förhållandet, att hon edan kapplöpnipgarne började har varit med, ch i täflingarne med de till en början mindre amstående konkurrenterna har hon tagit flera rig. Heder åt gumman! Hon vore förtjent t en god pension i ett stuteriX, yttrade en ästvän. Ännu äro hennes former vackra, henes rörelser kraftfulla, och lynnet förträffligt, allt detta bevisande det ädla blodets egenkaper och äfven att träningen, systematiskt -— H .... —T— — — — — — — — — — — — OTA —