Göteborgsposten – 7 oktober 1873, sida 1

het, men som sannolikt en vacker dag blir bortkörd af markisinnan. Och dock kan du jollra om att, förbittrahennes lif! Vid himlen! om jag vore qvinna och hade blifvit så förorättad och gäckad, bortkastad likt något värdelöst föremål, som man är glad att bli qvitt, skulle jag icke uppröra himmel och jord, men jag skulle bli hämnad! Jag skulle ej fördraga, att någon lågboren varelse utan namn vore min herrskarinna i ett hus, öfver hvilket jag sjelf borde ha herrskat! Sylvia Monk vände sig mot sin bror med en rörelse, som påminte om panterns, då den är färdig att taga språng — Du tror således, att jag ej har någon känsla? mumlade hon. Du tycker mig likna en förtörnad skolflicka. Tänk och tyck hvad du vill, Gilbert. Du kan ej känna mig. Men jag säger dig, att det vaknat mordlust i mitt hjerta! För en timma sedan var jag full af drömmar och planer om hvad jag skulle företaga, då jag blefve lady Chetwynd, och nu är jag, såsom du säger, blott en fattig och beroende varelse. Skulle lady Chetwynd behaga att drifva mig härifrån, så har jag ej något hem — jag måste blifva guvernant eller försöka lefva i någon obemärkt vrå af verlden på hundra pund om året. Tror du, att jag skall fördraga det? Jag säger dig, att inom mig har en demon vaknat, en demon som ropar hämnd — hämnd! (Forts.)