Göteborgsposten – 7 oktober 1873, sida 1

mörka ögonen. Hennes ansigte såg tio år äldre ut, sedan all färg flytt derifrån. Det låg liksom en skugga af raseri och hat öfver hennes låga panna. — Han säger, att han ej omtalat för Bernice — det är ju så hon heter? — vår forna förlofning, sade miss Monk i hes ton. Han håller den saken hemlig af ridderligt undseende för mig. Han vill ej, att hans brud skall veta, att han kunde ha gift sig med mig, om han velat. Jag värderar hans grannlagenhet. Jag undrar hvad lady Chetwynd skulle säga, om hon finge se hans bref till mig? Om hon har en gnista af qvinnonatur i sitt barnsliga hjerta, kan jag göra henne vansinnig af svartsjuka. Skall jag lida ensam? Nej, jag skall förbittra hennes lif och hans, och han skall aldrig misstänka, att jag har min hand deri. Jag skall — : Hon afbröt plötsligt och knep ihop läpparne liksom för att ej låta någon hemlighet slippa ut. — Du talar som en skolflicka, hvilken har någon obetydlig anledning att känna sig förolämpad, ej som en qvinna hvilken lidit den djupaste oförrätt en qvinna kan lida. Du bannade lord Chetwynd och gaf honom tillbaka sitt trohetslöfte, ej emedan du upphört att älska honom, utan emedan du önskade egga honom till att visa sig mer kärleksfull mot dig. Och han har tagit dig på orden och gift sig med en annan. Du är ej längre den blifvande lady Chetwynd, för hvilken alla modehandlare och modehandlerskor hyste den djupaste vördnad. Du är den fattiga, beroende miss Monk, som får lof att stanna på Chetwynd Park på grund af lord Chetwynds öfverdrifna god