Göteborgsposten – 3 oktober 1873, sida 1

— Jag har ej förlorat allt det der, Gilbert, sade miss Monk lugnt. Jag känner min makt öfver Roy. Jag vårdade hans mor under hennes sista sjukdom, och Roy, som tillbad sin mor, skall aldrig upphöra att vara tacksam derför. Jag är mer nödvändig för honom än du tror. Jag ir ingen staty, ingen målning, ingen möbel, med et x ord inget dödt föremål, som kan glömmas så svart det är borta. Roy har aldrig älskat mig annorlunda än en bror älskar sin syster; men hans mor önskade, att han skulle gifta sig med mig, och ban lofvade detta. Då jag dåraktigt nog pröfvade min makt öfver honom och erbjöd honom sin frihet, antog han den med en ifver, som jag ej väntade; men han skall komma tillbaka till mig älskande, ångerfull, och vår trolofning skall förnyas. — Kanhända, sade den unge mannen tvifvelaktigt; men tänk om Roy har begagnat sig af sin frihet för att ingå förbindelse med någon vacker norsk eller svensk flicka som han förälskat sig i? Himlen vete hvar han hållit till under alla dessa månader! Fiske och segling har ej kunnat sysselsätta honom under hela denna tid. Miss Monks röda kinder fingo en något blekare färg. — Du finner nöje i att plåga mig, Gilbert, utbrast hon. Han kan aldrig bli förälskad i någon simpel okunnig flicka, och andra lär han väl ej träffa tillsammans med under en dylik resa. — Du känner ej Chetwynd rätt, Sylvia. Han skulle gifta sig med hvilken flicka som helst, blott han älskade henne. Chetwynd är en underlig menniska och tänker alldeles icke på, att hans rang höjer honom öfver de