Göteborgsposten – 1 oktober 1873, sida 1

gör att nådens medel ställa sig i vägen för nådens ordning. MHufvudintrycket af hela andra hufvudstycket blir att de abstrakta formlerna och termini technii är den medelpunkt, omkring hvilken hela innehållet hvälfver sig. Såsom det andra önskningsmålet framställes en naturligare ordning i ämnenas behandling. Prof. M. fordrar en ordning, som ansluter sig till se utgångspunkter, ifrån hvilka skriften ejell börjar och fortgår i sitt undervisande, och hvarvid allt är förmedladt, inga luckor och språng förekomma, ingen förvexling uppstår. Huru behjertansvärdt det är, att äfven i detta fall lära at bibeln, visar förf, med särskildt öfverklagande af det eätt, hvarpå i det nya förslaget lag och evangelium förklaras, hvarvid en olycklig förvirring gjort sig gällande med den påföljd, att lag och evangelium, framställda såsom det skett, måste upphäfva hvarandra tvärtemot Kristi ord och de apostoliska förmaningarpa till Krisii efterföljd.) Prof. M. förebrår äfven komiterade, att de för att få hufvudstyckena någorlunda lika långa på ett onaturligt sätt uttänjt det fjerde och det femte. Och denna onaturlighet, den hämnar sig genom alstrandet af hvarjohanda konstgjorda föreställningar, som icke hafva någon grund i Guds ord. Eller hvem kan säga, i hvad mån icke just den anförda omständigheten må hafva medverkat till det öfverskattande af sakramenternas betydelse genom deras upphöjande till en helt och hållet falek ejelfständighet på bekostnad af ordet och tron på deteamma, ja den verkliga sakramentsförgudning, som serskildt inom den lutherska kyrkan under tidernas lopp har gifvit och ännu gitver sig tillkänna? Vid framhållandet af sitt tredje önskningsmål ifrågasätter prof. M. med största skäl frågformens lämplighet. Frågorna kurde möjligen sättas i noter till odugliga lärares ledning, men icke förekomma i texten, Läroboken får ej göras till allt, läraren får ej göras till en frågemaskin eller lärjungen till en automat, som rabblar upp utanlexor. Ett i sanning vigtigt spörjamål innebär det fjerde önskningsmålet, huru tio Guds bud må återställas till sin bibliska lydelse, och det torde kunna sättas i fråga, om man har rättighet att längre låta detta framställas, utan att derpå göra något afseende. Om man genom Augustinus och hans obekantskap med de bibliska grundspråken i den vesterländska kyrkan fått en oriktig indelning och en något förändrad text, så bör det väl, äfven med allt möjligt afseende på de farhågor, som hysas för den. okunniga mängdens uppfattning af slika ändringar, icke hindra oss att återgå till det, som vi pu måste anse vara rätt och i öfverensstämmelse med de äldsta skrifteraa. Såsom en femte önskan framhålles vigten af att bibelns språk citeras rätt och i sammanhang med det ämne de skola belysa eller bekrätta. När det nu en gång så är seden, att bibelspråk skola sättas såsom ett slags insegel på de lärostycken menniskor uppställt, så är väl den fordran billig, att man låter bibelspråken vittna rätt och sanningsenligt och icke sätter dem dit, hvarthän de icke köra. Såsom sitt sista eller sjette önskningsmål uppställer förf. större skriftenlighet på det egentliga lärbinnekållets vägnar, en önskan som är lika fullt berättigad och på sin fulla plats som alla de föregående. Det är isynnerhet i fråga om helgelsen i tron, skiljandet af nya födelsen? från trons upptändande och frågan om rättfärdighet och rättfärdiggörelse, som prof. M. anger att komiterade icke äro fullt skriftenliga och att deras förslag till definitioner är oändligt underlägset äfven den Lindblomska katekesen, hvilken äfven i många andra afseende anses hafva före detsamma ett bestämdt företräde. Prof. M. säger, att han icke kan följa förslaget i dessa irrgångar, der det ser ut såsom om tråden hade förlorat sig för komiterade sjelfva — kanske emedan komiters ullima ratio, som är plurima rota och hopjemkning af olika meningar, här måst afgöra, hvilka uttryck som skolat användas; men så mycket är visst, att om ordet ny födelse i den H. Skrift skulle hafva varit tramstäldt på ett så inveckladt sätt, så skulle det icke hafva gjort ett lefvande intryck på någon menniska. Han säger också, att komiterades uppfattning af begreppet rättfärdighet och ett förvändt språkbruk leda under namn af att föra rättfärdighetens talan just till en förnekelse af rätttärdigheten sjelf på den kristna trons område, för att bana vägen på samma gång för en reliVi förmoda, att det är de nu så mycket omtalade farorna för semipalagianistiska irrläror, som här och flerestädes gjort komiterade så stora bekymmer, att de haft svårt att reda sig. MMA ERSTA SRS ng