Göteborgsposten – 1 oktober 1873, sida 1

om att något olyckligt förestår henno 3 förestår henne har jag två gånger förut kännt, och jag känner den äfven nu. Hon är så ung. Marquisen är god och ädel, men verlden är full af ondska, och Bernice. så uppfostrad som hon varit, är alldeles utan ledning. Om jag på morgonen haft en likadan känsla, som jag nu har, skulle jag ej ha tillåtit detta giftermål. Jag önskade, att vi visste mer om de der slägtingarne till lord Chetvynd — Gilbert och Sylvia Monk. De torde komma att bereda henne sorger; men från hvilket håll de än komma, känner jag vu i djupet af min själ, att sådana förestå henne — djupa, bittra sorger. Ack att jag varit visare! Men mitt förutseende kommer för sent. Vi kunna ej rädda henne. Vi måste öfverlemna henne åt Guds och hennes mans beskydd. Der far hon, Caroline — far mot sitt öde! Yachtens dunkla konturer voro nu nästan alldeles försvunna. Men plötsligt syntes en raket, så ännu en och ytterligare en tredje uppstiga från fartygets däck och vid skenet af dem fick det gamla paret ännu en gång se yachten, styrande ut mot den vida Atlanten, och på däcket stodo tätt sammanslutna de båda nygifta. Ett ögonblick derefter var yachten försvunnen och Bernice markisinna af Chetwynd med den. Hon var ej längre en obetydlig öflicka. Hon hade erhållit ett stolt namn och skulle intaga en framstående plats i verlden. Men skulle allting i framtiden bli så ljust och gladt, som hennes fantasi målade det? Skulle den närvarande stundens lycka räcka för alltid? Eller var mr Gwellans olycks