Göteborgsposten – 26 september 1873, sida 1

Den lilla kyrkan var redan öppen klockan nio, och som nyheten om det stundande bröllopet hunnit genomlöpa hela byn långt innan klockan var tio, hade den glesa befolkningen af fogelfängare och fiskare samlats i de gamla bänkarne, ifriga att få bevista vigseln mellan Åmiss Bernice i prestgården och den vackre, unge engelske lorden. Några af qvinnorna och barnen hade strött blommor framför dörren till kyrkan; men dessa blommor hade blifvit nästan förderfvade af regnet. Straxt efter klockan half elfva inträdde den otålige unge brudgummen i kyrkan. Han åtföljdes af kaptenen på yachten samt fyra sjömän med namnet Sylvia broderadt i silfverbokstäfver på sina bröst. Klockan var slagen elfva, då Gwellan visade sig med den unga bruden. Presten var iklädd sin söndagsdrägt och såg blek och uttröttad ut, liksom om han tillbragt en sömnlös natt. Mot hans högra arm stödde sig hans trogna följeslagarinna genom lifvet. Det låg ett uttryck af moderlig triumf i hennes åldriga ansigte. Bernice gick blek och med nedslagoa ögon vid mr Gvellans venstra sida. Hennes drägt var sjelfva enkelheten och bestod af en hvit musslinsklädning, ett bredt hvitt skärp omkring lifvet och några hvita rosor vid bröstet ooh i håret. Miss Sylvia Monks kammarjungfru skulle föraktligt ha tillbakavisat en present ef en sådan drägt, men Bernice Gvellan tog sig utmärkt väl ut i den, och lord Chetwynd erfor en känsla