Göteborgsposten – 26 september 1873, sida 1

— — 2— — — ——— — — Den betydliga förstärkning, som landtmannapartiet ansågs hafva vunnit genom de nya valen, betraktades af mänga som en ny seger för demokratien. Det är dock en högst besynnerlig demokrati, som detta parti representerar och dess förkämpar: grefve Arvid Posse, hrr Key, Carl Ivarsson, Liss Olof Larsson, P. Olsson (från Helsingborg) m. fl. skulle ganska säkert icke alls finna sig smickrade af ifall de benänndes demokrater. I förhållandet till sina underhafvande hylla de icke heller några demökratiska grundsatser. : Men om — hvilket är ganska troligt — allt flere tillhörande den egentliga allmogeklassen efter hand blifva invalde i Andra kammaren, så att den kommer att bestå — jemte de 56 stadsrepresentanterna — af 138 smärre jordbrukare af nyssnämnde talrika klass, så är det uppenbart, att dessa måtte komma i en brydsam ställning, när de skola välja ledamöter i utskotten. Dessa ledawöter måste ju ega insigter och erfarenhet i allmänna angelägenheter, om de skola uppbära sin värdighet och vara till någon nytta? Men vill väl någon påstå, att nämnde egenskaper, mer än undantagsvis, finnas hos dem som tillhöra nämnde klass? Huru många af de smärre jordbrukarne, som nu sitta i Andra kammaren, hafva väl anlitats som ledamöter i utskotten? Huru många af dem hafva väl genom sina yttranden i kammaren bevisat sig ega de insigter och den erfarenhet som man har rättighet fordra af en folkrepresentant: Skola de inskränka sig till att följa vissa ledare, så erfordras ju lika många sådana, som der finnes utskott, och hvarifrån skola dessa ledare med insigter och erfarenhet tagas, då de ej finnas i tillräcklig mängd bland dessa 138? Icke gerna är det troligt, att ledarne skola tagas bland stadsrepresentanterna, ty det vore ju förödmjukande, för öfrigt praktiskt omöjligt, enär det uppenbart är, att, ju mera kammaren blir befolkad med exklusiva allmogemän tillhörande kategorien smärre jordbrukare, desto mera måste klyftan vidgas mellan stadsoch landtrepresentanterna. Den är ju redan så stor, att af samtliga stadsombuden vid sistlidno riksdag var det endast hr P. Olsson från Helsingborg förbehållet att kunna verka gemensamt med landtmannapartiet och att i dess intresse använda sina andliga krafter? Särdeles betecknande är, att, då i somras lekmannaombud till kyrkomötet skulle väljas, framhöllo alla de tidningar, som åt dessa val egnade sin uppmärksamhet, den oafvisliga sörpligtelsen för valmännen att utse upplysta, kunskapsrika och frisinnade män; hvaremot dylika uppmaningar hvarken i fjor eller förut af samma tidningar utställdes till valmännen på landsbygden i afseende på riksdagsmannavalen. Är det väl af mindre vigt, att till riksdagen än till kyrkomötet sändes upplysta och kunskapsrika män? Eller är det mera maktpåliggande att vara ombud vid ett kyrkomöte, hvars verksamhetsområde är ganska begränsadt, än att vara ombud vid riksdagen, hvars verksamhet omfattar statens angelägenheter? Det anses ju absolut nödvändigt, att de, som vilja egna sig åt det presterliga kallet, skola förvärfva sig en större humanistisk bildning och att derföre examensfordringarne måste höjas? Häremot anmärkes endast, att, om fordringarne höjas för hastigt, kommer den nu rådande prestbristen att under en längre tid ökas. Men har man väl yrkat, att anspråken på riksdagsmännens humanistiska bildning böra höjas? Eller kan ett sådant anspråk bemötas dermed, att brist på kunskapsrika riksdagsmannakandidater då skulle uppstå? Är verkligen det presterliga kallet at större betydenhet än riksdagsmannakallet? Jag undrar, huru flertalet af de smärre jordbrukarne, som nu sitta i Andra kammaren, skulle reda sig, om de underkastades en maturitetspröfning i de ämnen, hvilka de såsom folkombud skola behandla? Um man annars vill tillerkänna tidningspressen något inflytande på den allmänna meningen i landet — och den åsigten måste pressen sjelf strängt förfäkta — så lärer icke kunna förnekas, att om den — tidningspreseen — i rätt tid och med behörig kraft framhållit nödvändigheten af och den absoluta förpligtelsen för valmännen att till riksdagsmän utse le dugligaste, insigtsfullaste och bäste för att biträda vid det stora, ständigt fortgående arbetet på statens politiska, sociala och ekonomska utveckling, så skulle Andra kammaren edan egt vida flera insigtsrika och verkligt olitiskt mogna män, än förhållandet nu är. ) ) Någon tid före riksdagsmannavalen i fjor föekom i Hallands-Posten en sedermera i några anIra tidningar ätergifven uppsats, hvari den frågan