Göteborgsposten – 19 september 1873, sida 1

Den gällde svisserligen endast några val af ledamöter till landstinget; men segern var ändå stor i politiskt afseende. I stället för bruksegaren friherre Tamm, jägmästaren Ridderbjelke, possessionaten Gederblom, f. statsrådet v. Ehrenheim och kammarjunkaren v. Engeström — hvilka samtlige äro allmänt aktade för redbarhet och kunskaper, men tyvärr äfven dels större jordegare, dels aristokrater — valdes nu lika många mindre jordegare tillhörande det egentliga bondeståndet, af hvilka dock en så till vida står på gränsen af byråkratien att han är — nämndeman. Förmodligen falla dock äfven dessa vid nästa val igenom, och ersättas af ändå mindre hemmansegare, ändå mindre läsoch skrifkunniga och med deremot svarande omdömesförmåga både i afseende på länets angelägenheter och i afseende på val af ledamöter till Första kammaren. Det af Upsala läns landsting förrättade valet efter f. statsrådet grefve v. Platen ackorderade alldeles icke med de nyss omnämnda valen till landstinget. Valet föll nemligen på kammarherren frih. C. E. De Geer, och deraf visas att i Upland måtte icke landtmannapartiet ha erforderligt rotfäste. Landstinget i Skaraborgs län tillerkändes i fjor mention honorable, mindre derföre att det i Första kammaren återinsatte grefve Gösta Posse, utan derföre att det i nämnde kammare invalde en medlem af bondeståndet, hr Sven Andersson i Svenneby, enär genom detta val landtmannapartiet blef förstärkt. Jag tog mig friheten förutsäga — på grund af den kännedom jag eger om vår allmoges skaplynne — att nämnda partis förstärkning i Första kammaren, på nyss antydda sätt, icke skulle bli af någon synnerlig betydenhet. Förr än jag trodde har denna förutsägelse gått i fullbordan. Hr Sven Andersson tröttnade vid det lönlösa representantkallet, sedan han utöfvat det vid en riksdag, och har derföre nu afsagt sig förtroendet. Att uppdaga en lika qvalificerad person till hr Sven Anderssons efterträdare måste blifva en hederssak för grefve Gösta Posse. Den enorma prisstegringen på lefnadsmedel, beklädnadspersedlar, bostadslägenheter m. m. har nödgat stationskarlarne och deras förmän i första jernvägstrafikdistriktet att hos trasikstyrelsen anhålla om löneförhöjning samt om bekommande af husrum in natura. Fullt giltiga skäl tala för bifall till deras framställning, och man kan tryggt påstå att för de allra flesta, som äro vid statens jernvägstrafik anställda, är aflöningen numera otillräcklig. Det är icke blott till prisstegringen som hänsyn bör tagas, utan äfvan till den betydligt ökade tjenstgöringen och den ökade själsoch kroppsansträngningen. Öfverallt på statens jernvägar har trafiken ökats enormt och dermed göromålen för alla dem som med den hatva befattning. Måhända skall isynnerhet inom Andra kammaren yrkandet på förbättrade lönevilkor för traflkpersonalen framkalla gensägelser; men om de som dermed framkomma sjelfve anse sig som riksdagsmän vara förtjenta af tio rdr i dagligt arvode — och derom förmodar jag att de äro fullt öfvertygade — så föreställer jag mig, att de vid jernvägstrafiken, som utöfva en vida mera ansträngande verksamhet, förknippad med ojemförligt större direkt ansvar — och det är förhållandet till och med med stationskarlarne — skola anses berättigade till sådan aflöning, att de kunna försörja sig. i Det kan visserligen vid första påseende förefalla troteigt, att de ofvan omnämnda stationskarlarne och deras förmän förklarat att, ifall deras anhållan om löneförhöjning icke bifalles, så afgå de för att söka sig förmånligare arbete; men det är ganska säkert, att sådant står dem lätt till buds, emedan de vid afgåendet erhålla hedrande betyg, och jag har mig bekant att många af dem nu befinna sig i en högst bekymmersam ställning. I En lika märklig som glädjande rörelse pågår ibland hufvudstadens yrkesarbetare — en strike af den beskaffenhet, att man bör önska den framgång och utbredning. Vid tre stora etablissementer, hr Lindbergs maskinverkstad, hr Ekmans mekaniska snickerifabrik och vid hrr Bolinders faktori, hafva samtlige arbetarne öfverenskommit om att hvarken besöka några krogar eller att derifrån hemta spirituösa drycker. Den närmaste anledningen till det hedrande beslutet var att krogföreståndarne — flertalet af dem har någon förläggare som med dem delar det ljufva, men ej det leda af rörelsen — höjde priset på bränvinssuparne med ett eller annat öre. Denna åtgärd väckte förtrytelse och så gjorde hr Lindbergs arbetare strike mot krögarne i trakten. Den befrämjades af honom på det sätt, — —— r lSetsL————