Göteborgsposten – 19 september 1873, sida 1

vara... men den blick M. Plumeau kastar på honom är så laddad med starka protester å vännens vägnar, att läkaren mumlar ett jag ber om ursäkt och drager den slutsatsen, att M. Tartine bestämdt ej är en man som man behöfver hysa några farhågor för. Ännu ett par minuter och ellt är färdigt, kaffet förtärdt och groggen urdrucken; M. Tartine erhåller efter några bevekande framställningar tillåtelse att tända en cigarr i likhet med de öfriga, på den grund att det är hans oföränderliga vana att göra så, och på tå, för att väcka så få af husets innevånare som möjligt, begifver sig derefter hela sällskapet ner för trapporna. Naturligtvis ser kusken med en enda blick i hvad slags ärende han skall köra, och ett småleende sväfvar öfver hans drag, ty han tycker om sådana körslor, väl vetande att hurudan utgången än blir, så skall hans dagspenning dock bli högre än vanligt, då duellanter gerna visa sig frikostiga för att lyckan skall vara dem bevågen. Åkdonet drages af två små hästar, och kusken sätter dem med ett piskslag i traf. Bagaren med sin brödkorg på armen vänder sig om på gatan för att se på dem; mjölkflickan i sin kärra med blanka tennkärl omkring sig kör hastigt ur vägen och tillropar dem några förebrående ord; ett par nattliga poliskonstaplar som vid ett gathörn vänta på att bli aflösta