Göteborgsposten – 15 september 1873, sida 1

Göteborg. D. F. Bo 7TdD---OOAAA 2.2tcT — dr för 830 lärjungar. Äfven anmärktes, att den äflan, som uppstode mellan statens och de priv. läoverken vore gagnelig, och vore en fördel, om från le senare statens skolor kunde rekryteras med läare med större erfarenhet och routine. Redan rikslagen 1851—52 hade gifvit sitt erkännande åt prinipen, då den beviljade 3000 rår till föreståndaren ör Stockholms lyceum. Naturligtvis skulle staten, mder förutsättning att förslaget ginge igenom, utöfva korerlass kontroll öfver de ifrägavarande privatD. Motsidan hade anfört, att det vore oegentligt, att n arbetare arbetade för en arbetsgifvare, men lönales af en annan. Deremot kunde dock invändas, att taten verkligen vore den enda arbetsgifvaren. Man nade äfven talat om den större kostnaden och att de privata skolornas lärjungar kunde fördelas på staten. Deremot invändes, att så ej kunde ske i de större täderna, der statens skolor voro öfverfyllda. Metolen, sade man då, kunde vid de privata skolorna vara örvänd, och öfver densamma kunde ej staten utöfva någon kontroll. Ilärpå svarades, att icke blott allmänheten kontrollerade, utan äfven vid maturitetsexamina statens censorer. Då man invände, att statens äroverk skulle bli öfverflyglade af en mängd utslitna lärare, upplystes, att de lärare, som kunde komma i fråga, vore blott 10 eller något flera till antalet, och att föreståndarne för de privata läroverken svårligen skulle kunna binda dem i öfver 10 år, om den ifrågasatta fördelen beviljades dem; för öfrigt behöfde statens skolor icke vara tvungna att taga dem. Då man slutligen hade invändt, att privatlärarne härigenom skulle få för stora ekonomiska fördelar, anmärktes, att de redan nu, då de icke hade el af tjensteärsberäkning, i Stockholm vore sämre aflönade än statens. D:r Wåhlstedt fick efter ordf. ordet och förklarade, att han lärt känna enskilda skolor inom samhället och att han ej kunde bestrida deras förtjenster; trodde dock ej, att staten kunde kontrollera privatskolorna och deras lärares verksamhet. Vid besättande af platser vid statens läroverk grundade vederbörande på objektiva skäl sina omdömen, om hvad naturligen borde tillkomma hvar och en på grund af ans arbete. D:r Rosenberg frågade om de offentliga och de rivata läroverken arbetade för samma mål? Tal:n besvarade sjelf frågan jakande; och det vore emellan dem alldeles icke samma förhållande som mellan riksbanken och de enskilda bankerna eller emellan statens jernbanor och de enskildes. Staten hade åtagit sig att bestrida undervisningen; här finge denna hjelp: de privata skolorna bjelpte den att bära den tunga bördan. Rektor Blomqvist erkände förslagets beBn4: emedan de båda slagen af läroverk arbetade för samma mål, men trodde detsamma ej fullt statskloktl. Man riskerade möjligheten, att staten finge i de lägsta graderna nöja sig med de sämre lärarne eller med dem som tröttnat, då de privata läroverken deremot skulle behålla de bättre. Tal:n föreslog en begränsning, så att privatlärare ej skulle få räkna gig tillgodo fem af sina tjensteår. Rektor Winkrans förklarade, att han ej ändrat ståndpunkt sedan han vid riksdagen talade för motionen. Hade tjenstgjort vid privat läroverk i Göteborg och derifrån medfört en värderik erfarenhet, men stödde sin åsigt äfven på teoretisk öfvertygelse. Man fordrade, att det skulle finnas både enskilda och offentliga skolor och framdrog för denna fordran samma skäl, som komiterade för utarbetande af förslag till flickskolors inrättande hade anfört. Statens skolor voro bundna i fastare former, men dessa kunde stelna. De privata skolorna fölle kanske för mycket undan för opinionen, me de gåfvo dock lärospån för staten både i godt och ondt, och man kunde urskilja det nyttiga från det förkastliga. Staten hade erkänt, att ett experimentalfält vore nödvändigt, då den frigjort N. Elem.-skolan i Stockholm. Riksdagen hade också uttalat sin åsigt, att privata skolorna måtte uppmuntras, men det oaktadt hade förslaget fallit, sannolikt derföre, ansåg tal:n, att Andra Kammaren tog saken, som en anslagsfråga och var rädd för större utgifter, Bland skäl, som då framdrogos mot förslaget, hade emellertid ordf. uteglömt ett: man hade påstått, att de privata skolorna skulle frestas att allt för fort drifva fram ynglingarna till maturitetsexamen, då de offentliga mera skulle vårda deras uppfostran. Enskildt hade dessutom anförts att de förra skulle bafva en alltför stark aristokratisk eller plutokratisk anstrykning. Mot en af de föreg. talarne anmärkte rektor W., att kontrollen vid de priv. skolorna vore lika stark: allmänheten märkte kanske icke genast, men dock i längden, om undervisningen vore dålig. Då måste de olämplige lärarne afskedas, då staten deremot finge behålla sina dåliga, till dess vår Herre toge dem. De priv. läroverken skulle antagligen alltid blifva få, så länge undervisningen i statens meddelades gratis; och då nu lönerna efter all sannolikhet komme att höjas, skulle nog de bästa lärarekrafter komma de senare till godo, eftersom siatens kaka är säker. Men då den fria täflan på alla områden erkändes, och då endast det bästa vore godt nog, ansåg tal:n, att staten borde uppmuntra konkurrensen äfven på detta håll, och derför borde man underkasta sig någon uppoffring. Det blefve dessutom en vinst värd allt erkännande, om statens skolor finge göra sig till godo privat lärarnes erfarenhet: de vore i tillfälle att göra jemförelser och välja ett bättre. Oduglige lärare kunde man väl tilläfventyrs få någon gång, men sädana kunde man få äfven nu. Adj. Liljeqvist vidgick, att de båda slagen af läroverk arbeta för samma syfte, om än methoderna voro från hvarandra afvikande, och då han med 4ja ville besvara den framstälda frågan, ansåg han sig böra tillägga, att det skulle blifva en stor fördel för staten att kunna tillegna sig de goda lärarekrafter, som genom högre löner lockats till priv. läroverk. Rektor Blomqvist vidhöll, att det ej kunde vara statsklokt, att de privata lärarne i det i frågasatta afseendet sattes i samma kategori som statens. Vi hade fyra fullständiga privata läroverk nu: vi kunde snart få fyratio. Tal:n ville åberopa Norges exempel. Finge vi ett stort antal dylika privatläroverk, kunde staten få nöja sig med medelmåttor eller ändå sämre. Tal:n medgaf dock, att fördelar kunde bemtas af de privata lärarnes större erfarenhet. — S— 2— O AL mm mm mm — —5 — —— 100 mm bi 2—