Göteborgsposten – 13 september 1873, sida 1

ett evenement. Berättelsen är enkel och klar, ingen komisk, men ej heller någon egentligt sorglig bild ur lifvet, och ändå en tafla af lefvande intresse genom den fina naturiakttagelsen, den halft vemodiga tanke, som sväfvar öfver det hela. Det är hos klädningssömmerskan. Betjenten i det högförnäma huset står der med värdigt allvar i anletet och klockan i handen; han gör tydligen som Sandels, han bidar ein tidmen ve, om ej klädningen då är färdig. Vi se också, huru denna med hvart ögonblick skrider sin fullbordan närmare. En af de unga flickorna har stigit upp på en stol och tjenar som lefvande modell för den luftiga drägten, hvilken af ett par andra smyckas med band och rosor under sömmerskans ledning, der hon med på en gång eftertryck och lugn utdelar sina korta befallningar. En ung flicka vid sin symaskin skådar med nyfiken längtan bort till midtgruppen, medan ett par, tre andra ifrigt syssla med hvad de hafva för händer. I hela denna tilldragelse ligger hvarken något häftigt spännande eller egentligen rörande moment, och dock hvilar liksom en suck öfver det hela Så många armar i rörelse, så många unga arbeterskor jägtade för en balklädning, som kanske i morgon kastas undan för att aldrig mer begagnas! De, fattigdomens barn, få blott vedermödor af lifvet, medan de rike i fulla drag njuta af dess sötma. Något dylikt talar ur dessa ypperligt karakteriserade drag hos de unga sömmerskorna; det är försakelsens, umbärandets och det stränga arbetets stämpel, som intryckts på dem. Tonen i taflan är jemn, men kanske något för grå, hvaremot detaljerna i det allra mesta måste erkännas för utmärkta. Från en af våra badorter berättas soljande anekdot. En resande, som anländt med ängbåten, fick nere vid hamnen ett par bärare, hvilka transporterade hans saker till den af honom förbyrda lägenheten, ett litet, men i hans tycke ganska trefligt rum. Huru förvånad blef han emellertid icke, då de båda bärarne vid framkomsten föllo i gapskratt och så listigt började blinka åt hvarandra. — Hvad fan grinar ni åt:, utropade han till slut helt förargad. — Åh jo, svarade den ene och strök, ännu småskrattande, luggen ur ögonen, jo, se, hi hi hi, de å på de viset, att, hi hi hi.. — Att...? Sjung ut och stå inte der och flina. — (Jo, att i vintras, bi hi hi... — I vintras... — I vintras hade rektorn si ko härinne, lell!