Göteborgsposten – 13 september 1873, sida 1

MÖGA OlUItHUArne, det passar 10ke 101 Valli fredliga samhälle att på en offentlig plats uppresa afbildningen af två rasande slagskämpar! Må så vara! Men icke vore det hvarken passande eller konstnärligt skönt att der resa bilderna af tvänne hvarandra omfamnande grosshandlare ... Merkurii staty kunde måhända gå an, bara icke den guden vore dyrkad af så många! En annan talare, som förordat gruppens flyttning, på grund af den åverkan för hvilken denna äfven på sista tiderna varit utsatt, yttrade som orden föllo sig, att det vore fullmäktige väl bekant, att en hop löst folk nattetid svärmade omkring i de mörka lunderna som omgifva konstverket. Må man tillåta oss att ännu en gång — vi ha nemligen gjort det åtskilliga gånger förut — förerlå ett lika enkelt som osvikligt botemedel: några gaslyktor och en poliskonstapel, se der alltsammans, och detta måtte väl det rika Göteborg ha råd att kosta på sig för att kunna få ha ett minne af en af sina berömdaste söner i fred! En annan rätt lustig episod föreföll vid sammanträdet i torsdags. På föredragningslistan stod neml. bl. a. Åansökan af restauratören M. Lindberg om förändringar uti kökslägenheten it å Börsen. Nåvöl, en kort stund innan ärendet skulle förekomma, trängde det infamaste köksos från den närliggande restautionslokalen in i tullmäktiges rådssal. Det var en händelse som såg ut som en tanke, ett praktiskt bevis på nödvändigheten af reparationen, en rökkur, som dock föga tycktes behaga just dem, hvilka man velat intressera för frågan. De svenska qvartettsångarne ha i veckan gjort oss det nöjet att helsa på oss. Och i sanning det är ett angenämt, ett uppfriskande nöje att höra dessa friska röster och denna underbara ensemble, som gör sångarnes föredrag till en konstnjutning af allraförsta rangen. Mindre Teaterns salong har också vid de båda hittills gifna konserterna varit fylld af ytterst lifvade och med fog äfven ytterst tacksamma åhörare. Vi äro öfvertygade om att så också blir fallet i morgon afton, ja, att man utan tvifvel gör bäst att till denna förskaffa sig biljetter på förhand. Den svenska damqvartetten, d. v. s. den ursprungliga, som öfverallt både inom och utom deras fädernesland skördat lagrar och guld, är inom kort att hitvänta för att här konsertera. Om än alla menniskor grumsa och domdera öfver det förbaskade regnandet, så finns det dock en, som ej beklagar sig deröfver och det är direktör Tivander, ty bättre spektakelväder kan gerna ingen direktör önska sig. Han spelar för fulla hus och publiken finner sig road. Kan man, å ömse sidor, mera begära? Med nöje anteckna vi, att våra små anmärkningar öfver de unga damernas gigantiska chevelyrer fallit i god jord och vi kunna å egna och många, många andras vägnar intyga, att de derpå alldeles ingenting förlorat, tvärtom. Det öfverdrifna är och förblir löjligt och det löjliga medför alltid sitt straff, i trots af den friskaste ungdom, den mest blomstrande fägring. Af särskildt god effekt var, att pensionsflickorna i Revolutionen i tisdags betydligt modererat sina frisyrer. Frihetsbröderna gafs i torsdags i sin helhet. Bortseende från alla jemförelser i fråga om besättningen af en och annan roll samt den sceniska uppsättningen i de båda sista akterna, måste vi rättvisligen erkänna, att stycket gifves med lif och lust, i vissa afseenden förträffligt. Hr Tivander är en präktig Montedafior som genom hans spel får en anstrykning af godmodig humor, som öfverensstämmer med karakteren, hr Wikström är på sitt sätt en Pietro, åt hvilken publiken har mycket roligt, och m:llerna Lindström och Pettorsson (Fragoletto och Fiorella), Zindelöv och Helin (prinsessan och pagen) bilda en förtjusande grupp, hvartill m:llerna Thulin, Arenander och Rustan (prinsen, hertiginnan och markisinnan) äro ett värdigt motstycke. Trascapatrullo, dom Cluncar och hofkamrern tåla deremot ingen jemförelse med sina föregångare. Den glada operetten gifves återigen i morgon. Om tisdag gifves Hedbergs En odåga och på onsdag, till förmån för hr Svalander, folkkomedien På egen botten, hvari recetttagaren, hvilken, i sin egenskap af infödd göteborgare, bör kunna räkna på sympatier, spelar studenten Romans roll. Med säsongens slut öfvergå från Tivanderska till Åhmanska sällskapet, hvilket hitväntas i slutet af månaden, följande mealemmar: m:llerna Mina Arenander och Jenny Öhrström samt hr Carlsson. För ötrigt studeras med all ifver på Tjufskyttarne, en offenbachare, som i Stockholm haft glänsande framgång. Vi fästa allmänhetens särskilda uppmärksamhet på den konsert, hvilken, ifall icke den förargliga väderleken lägger hinder i vägen, i afton för ett välgörande ändamål gifves i Trädgården af Göta artilleri-reg:tes musikkår. Det är här nemligen frågan om att bispringa verklig nöd och då veta vi, sedan gammalt, att man aldrig förgäfves vädjar till gifmildheten inom vårt samhälle. Hofmålaren G. Saloman, den här så väl bekante och allmänt aktade konstnären, numera bosatt i hufvudstaden, har derstädes nyligen fullbordat en tafla, om hvilken en konstdomare i Nya Dagl. Allehanda yttrar sig på följande smickrande sätt: Inom svenska konstnärsverlden enstaka genom