Göteborgsposten – 13 september 1873, sida 1

ÅÅbtrertep. — IIvanderska sällskapet. — Frihetsbröderna. — Changement. — Konserten i afton. — Ny tafla af Saloman. — Anekdot. Den gamla borgerliga gnistan, som eldat våra förfäder är nu på väg attslockna; istället för att vi fordom kunde fylla våra verkstäder med söner af borgare och handtverkare, måste vi nu rekrytera bland de fattigaste och minst upplysta familjernas barn! Se der tänkvärda och beaktansvärda ord hvilka uttalades vid det nyligen afslutade allmänna industriidkaremötet i Stockholm och som i sig kanske innebära förklaringen på de sociala rörelser, hvilka under namn af striker yppat sig både här och der, som uppjagat arbetslönerna på samma gång som lefnadsomkostnaderna och som, så klagas från många håll, förvandlat mer än en förut ordentlig och pligttrogen arbetare till en motsträfvig och njutningslysten automat, som arbetar tre dagar för att förfriska sig den fjerde. Den ofvan antydde talaren förklarade ganska opartiskt att orsakerna till det öfverklagade förhållandet att söner af af burgna föräldrar i allmänhet dra sig för att välja ett handtverk till sitt lefnadsyrke Åvore att söka hos handtveckarne sjelfve och deri hade han utan tvifvel rätt. Huru sällan händer icke nu för tiden att handtverkarne uppfostra sina barn i samma yrke, hvari de sjelfva bragt sig upp till ekonomiskt välstånd och medborgerlig aktning. Det är likasom om man skämdes för sin lefnadsställning, som om man tänkte inom sig sjelf: ÅHvad son min ska bli, men inte ska han bli handtverkare?! — Bättre upp, sa katten i luftballongen. Och hvar fiones väl nu det gamla patriarkaliska hemlifvet inom handtverkarefamiljerna, då mästaren var så godt som sina arbetares far och hans gumma deras mor, hvilka sörjde, man kan gerna säga, både för deras timliga och eviga väl, som födde och klädde dem, vakade öfver deras seder och höllo dem i tukt och Herrans förmaning. Hvar är husandakten, hvar de gemensamma måltiderna, hvar enkelheten och anspråkslösheten, kort sagdt, alla dessa den trefna samhällslyckans fasta grundvalar, hvarpå fordom våra fäder bygde, dessa drag af hedersamt, svenskt tamiljelif, som, då vi erinra oss dem eller läsa derom, göra på oss ungefär samma behagliga iotryck som ett poem af fru Lenngren, ett preludium af Bach eller en interiör ur gammalholländska skolan! Hvar? Att de ännu finnas, det vilja vi visst icke bestrida, men att de numera förekomma ytterst sparsamt torde vara lika obestridligt. Och här torde väl den välsignade kungliga svenska fåfängan spela en stor roll; om icke arbetsgifvaren sjelf håller sig för god att göra sin gudstjenst eller intaga sina måltider tillsammans med sina arbetare, så kan man hålla tjugo mot ett att hans fruntimmer göra det, att Åfrun och fröknarne både tyst tänka och högt uttala: Sitta till bords med gesäller och lärpojkar, när man kan spela piano och begagnar lockschinjong, jo pytt san, kommer aldrig i fråga! Det är denna brist på hemlif, denna saknad af hyggligt och förädlande umgänge, som fyller våra näringsställen med halfvuxna ynglingar, hvilka måhända en dag från krogen skola tumla in i fängelset, ynglingar hos hvilka kanhända många frön till det goda blifvit förqväfda af spritångorna, ämnen till dugliga och gagnande medborgare, hvilka bristen på ett hom från början förde in på lastens och brottets bana! Och vilja vi vara rättvisa, låtom oss på samma gång medgifva att det är icke stort bättre stäldt inom de andra samhällsklasserna, särskildt inom vårt samhälle! Huru många af våra herrar grossörer och andra affärsmän upplåta sina hem för sina biträden? Jo, gudbevars, en eller ett par gånger om året, på stora årsbalen eller den sedvanliga julmiddagen, votlå tout, men det familjelif som skulle rädda den unge mannen undan schweizeriets eller ännu sämre lokalers fröjder, erbjudes honom helt säkert här endast undantagsvis. Man invänder, att så är förhållandet öfverallt, att tidsandan är sådan, att de unga männen utan tvifvel skulle vara de första att finna ett sådant lif tråkigt o. s. v. På allt detta kunna vi endast svara: Vi beklaga att så är förhållandet, men vi bedja också att man noga vakte sig för att vältra all skulden för många af samhällenas skuggsidor utslutande på arbetaren, han må nu vara klädd i blus eller bonjour; det är dock ofvanifrån, från den högre stående som bildningens förädlande ljus skall falla, den som, lemnas i ständigt mörker tillgriper slutligen hvarje medel som helst för alt skaffa sig ljus, och ve det samhälle, der detta medel uppenbarar sig i skepnaden at kommunardens brandfackla! Vackra och mildare skimrar intet ljus än lågorna trån familjelifvets trefna härd! Det är i hemmet som första och bästa grunden lägges till den duglige medborgaren! I torsdags sammanträffade åter vårt samhälles högst betrodde medborgare efter slutade sommarferier, hvilka ingjutit så mycket lif och hurtighet i högstdesamme, att bortåt fem och tjugo olika ärenden blefvo vid detta enda sammanträde undanstökade. Bland de ärenden, som förekommo, var äfven frågan om BHältespännarnes förflyttande från Kungsparken till blomsterparterren i Brunnsparken, den der i dagligt tal brukar kallas stadsfullmäktiges familjegraf. Frågan förföll och väl var det, ty statyn står onskligen bäst, der han står, med de rika träd