Göteborgsposten – 12 september 1873, sida 2

undertryckte upproren, men vägrade att låta dessas ledare lida förtjent straff och att träffa kraftiga åtgärder till ordningens upprätthållande. Att Castelar under hela denna förvirring stannade qvar på sin post, har obestridligen bidragit till att höja hans moraliska anseende, isynnerhet som han gick emot strömmen. Han uttalade sig ofta på det mest förtviflade sätt angående statens ställning; men han ansåg det tör sin pligt att hålla ut i det längsta, emedan han i så väsentlig grad bidragit till republikens upprättande. Det erkännande, man i följd häraf måste gifva honom som menniska, utesluter icke rätten att förebrå honom för politisk osjelfständighet, ehuru det är fosterlandskärleken som framtvungit densamma. Man kan verkligen knappast tänka sig någon större ironi at ödet, än att den man, som med öfvervällande vältalighet ordat till förmån för dödsstraffets afskaffande, nu träder i spetsen för en minister, i hvars program dödsstraffets tillämpning utgör en hufvudpunkt. Det är emellertid icke dödsstraffet allena, som kan återställa ordningen och armåns disciplin. Allt beror mera på den grad af förtroende, regeringen kan vinna, och på den aktning hon ingifver; men i detta hänseende står, såsom vi förut framhållit, Castelar icke synnerligt öfver sina föregångare. Han rör sig med samma tvetydighet som desse. Likasom Salmeron nyligen sade, att han icke var separatist, utan Åfederalist, så har Castelar nu äfven högtidligen förklarat, att han visserligen representerar den federativa republiken, men sätter -landets enhet öfver allt. Skilnaden mellan dessa båda förklaringar är fin, och om Castelar icke efter de gjorda erfarenhetsrönen vågar eller vill bryta med den federativa republiken, skall han svårligen komma längre än Salmeron, fastän krigsartiklarne med sitt dödsstraff äro åter satta i kraft.