Göteborgsposten – 5 september 1873, sida 1

— Jag önskar, att ni vore min dotter, sade lord Waldemar ifrigt. Då ni ej vill bli min hustru, önskar jag, att ni voro mitt barn, min dotter. Men jag eger ingen son, för hvilken jag kan begära eder hand. Ni skall resa tillbaka till Wien eller Ungern och glömma den dåraktige gamlo engelsmannen, som älskade er; men han kan aldrig glömma er. — Mylord, den älskliga unga flicka vi söka, Honor Glint, är utan tvifvel edert eget barnbarn. Hon är god, kärleksfull, talangfull och intelligent. Hon skall intaga den plats ni vill gifva mig, och hennes kärlek skall komma er att glömma mig. Den gamle lorden darrade, och heta tårar föllo från ögon, som voro ovana vid att gråta. — Jag skall aldrig glömma er, sade han med bruten stämma. Jag har varit nog dåraktig tro, att ni skulle kunna älska mig, bästa lady Rothsmere, men jag skall aldrig upphöra att älska er. Ett slags olycksöde har förföljt mig hela lifvet igenom, fortfor han, i det hans ton fick en viss bitterhet. Min hustru dog ung. Min son, en ädelsinnad, öppenhjertlig yngling, visade sig falsk och olydig och gifte sig med dottern till min fiende. Min nevö — ni vet hurudan han är. Och nu är mitt sista hopp försvunnet. Jag skall sluta mitt lif ensam och öfvergifven. — Mylord, lifvet är sådant vi sjelfva göra det till. Ursäkta mig, men har ni ej sjelf beredt er denna ensamma och öfvergifna ställning? Eder son älskade er — han måste ha älskat er — men ni lät honom dö i fattigdom