Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

teol. d:r Gumeelius, grosshandl. Kock, vice talmannen Ola Svensson, Eric Ersson och Mats Pehrsson tagit återvägen från Throndhjem öfver Kristiania, men äfven att hrr Kock och Ola Svensson, som inträffat der någon dag före oss, omöjligt kunnat förmås afbida Blanches ankomst, hvarföre den ganska svåra förpligtelsen att besvara ett stort antal skålar, föreslagna af Kristianias mest utmärkta talare, skulle åligga d:r Gumeelius och Blanche, ty Eric Erssons och Mats Pehrssons styrka låg icke inom vältalighetsområdet. Lyckligtvis fick icke Blanche tid att görja den gryende dagen förut. Förströelser, angenäma och omvexlande, kommo i rikt mått oss till del, och hans uthållighet var beundransvärd. Visserligen pustade han ibland och bedyrade: jag dignar under tyngden af så mycken välvilja! — men han dignade alls icke, och var nästan ständigt vid det briljantaste lynne. Ändtligen kom festmiddagen: den var anordnad i stor skala och i alla afseenden magniflk. Den vackra sestsalen var praktfullt dekorerad, och så långt utrymmet medgaf hade damer i eleganta toaletter erhållit plats på galleriet. Af norska statsrådets ledamöter deltogo hrr Stang, Riddervold, Lange och Manthey i banketten. En liten stund förr än vi skulle gå in i festsalen föll den tanken på Blanche att Eric Ersson och Matts Pehrsson af grannlagenhetsskäl borde tillfrågas om icke äfven de ville besvara några af de skålar som blefvo utbringade. Eric Ersson svarade tvärt nej; men till Blanches stora häpnad meddelade Matts Pehrsson att han dertill vore benägen. Hvi— hvilken skål skulle det då bliv? frågade Blanche med sin egendomliga stamning. Först och främst skålen för svenska bondeståndet, inföll jag. — Å-ja! det kan jag hockså göra, svarade Matts på sin rospiggsdialekt, och såg ganska frimodig ut. Ja-ja, kära bror, för all del besvara den skålen, yttrade Blanche förtjust, väl vetande att ingen skål för svenska riksdagen skulle föreslås. Det är mig icke möjligt att nu redogöra för den långa raden af skåltal och svaren derpå; men några vill jag dock i största korthet omnämna. Sedan grossör IIauge föreslagit konungens skål, uppsteg prof. Schweigaard och utbringade skålen för de svenska kröningsdeputerade, som nu voro Kristianias gåster. Om de än icke alla, yttrade talaren, hade stått på samma sida inom svenska riksdagen i den fråga, som låg alla norrmän så nära vid hjertat, så var det dock norrmännen kärt att de kommit till det landet, som ligger vester om Kölen, och han hoppades att samtlige deputerade under besöket i Norge hade fått ett godt intryck af både landet och folket der — På denna skål svarade d:r Gumelius varmt och utförligt och helsades med lifliga bravorop. Derefter föreslog statsrådet Stang skålen tör Sverige, hvars framgång och lycka på alla områden uppriktigt önskades af alla norrmän. Blanche, som besvarade denna skål med en skål för Norge, talade visserligen med mycken värma och flera vackra pointer förekommo i talet, som också slog väl an; men de som kände hans skaplynne närmare, erforo lätt att hans styrka icke låg åt det hållet. Men då längre fram borgmästaren i Kristiania Fougstad föreslog en skål för en jernväg mellan Kristiania och Stockholm, framhållande att med hvarje mil jernväg som byggdes dödades tusen fördomar, så upptog Blaoche den skålen till besvarande, och etter några raskt utförda tankesprång, i ett briljant föredrag — ty nu var han verkligt inspirerad eller rättare sagdt inne på ett förut ofta af honom behandladt ämne — skildrande i huru stor skuld vi — skapelsens herrar — stå till qvinnan, gom I vårdat oss då vi lågo i vaggan, som har satt första näsduken i vår hand och som tillsluter vära ögonlock då hjertat upphör att slå — och derföre utbringade han ett lefve för den trosasta, den nordiska qvinnan. Talet, som lera gånger afbröts genom lifliga bravorop, helsades både nere i salen och från galleriet med entusiastiska bifallsyttringar. i När dessa ändtligen slutat uppträdde d:r sumeelius ånyo — jag vill minnas att han miost ett par gånger förut haft ordet och hvarje sång helsats med bravorop. Ätven han ville Pgna qvinnan sin hyllning, yttrade han. Såzom prest hade han både i den rikes och den attiges hem i rikt mått erfarit, hvad den goda 1vinnan förmådde verka till huslig sällhet, och såsom make åt en trofast och uppoffrande ensk qvinna hade han sjelf erfarit, huru litet ri förmå utan qvinnans hjelp. Det ville han lock erinra i afseende på hans ärade väns Blanches) hyllning åt qvinnan, att den endast