Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

— Den långvaziga och qvalfulla ovissheten skall snart vara öfverstä. den, sade grefvinnan i låg darrande ton. Vi skola snart vara der. — Huru herrligt skulle det ej vara att fri från oro och bekymmer få vid er sida sitta under en så stjernklar himmel, som nu är öfver oss, sade lord Waldemar med ovanlig sentimentalitet. Men jag måste väl förefalla er så gammal, som om jag vore er farfar, grefvinna. Ni är ännu ung. Var ni många år gift med grefve Rothsmere? — Omkring tolf år. — Han var många år äldre än ni, har jag hört sägas. Var förlusten af honom så bitter för er, att den i ert lif lemnade ett stort tomrum, som aldrig kan bli fyldt? frågade den gamle lorden i en ton, som darrade af ifver. Den sköna grefvinnan tvekade och svarade: — Grefve Rothsmere var en af de sannaste, ädlaste och mest oegennyttige män som någonsin lefvat, mylord, och jag älskade honom uppriktigt och ömt — fastän kanhända ej med ungdomlig eld. Och han gjorde mig till sin afgud. Han kallades af verlden exentrisk, kall, ärelysten, en slug statsman; men jag kände honom sådan han var, en man med ädel själ och de mest upphöjda åsigter. Han var min styrka, mitt värn, mylord, och förlusten af honom är för mig oersättlig. : — Har ni barn, grefvinna? — Mitt giftermål med grefve Rotlrsmere, blef ej välsignadt med barn, mylord; men min mans söner, alla äl