Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

hade gått med Blanches snart femtioåriga hjerta, hvilket varit utsatt för så många eldprof, om ej ödet så fogat, att den antydda familjen gick af vid Hamar, för att derifrån besöka några anhöriga i Hedemarken. Sedan ångbåten åter lagt ut, satt Blanche en lång stund försänkt i djupa tankar. Jag tilltalade honom: han steg hastigt upp, en tår glänste i hans öga och han yttrade med en obeskrifligt vek stämma: på många år har jag ej talat med någon, som på mig gjort så djupt intryck. Hon var så lik — — — och han nämnde nu en konstnärinna vid hvilken han länge varit fästad men som döden beröfvat honom och hvars porträtt de torde erinra sig som ha besökt hans gästfria hem den tid det hette: Blanches Malmgård. Till Eidsvold ankommo vi sent på eftermiddagen d. 16 augusti och inträffade med bantåget vid tiotiden i Kristiania. Blanche hade ingen aning om det storartade mottagande som der väntade honom. Bangården var öfverfylld af folk som länge asbidat hans ankomst, och då han steg ur vagnen helsades kan genast med lifliga hurrarop. Efter vår ankomst till Hotel de Scandinavie, der vi redan pr telegraf hade beställt rum, inställde sig å Kristiania borgares vägnar en deputation, hvars ordförande tackade Blanche för det varma intresse han såsom riksdagsman ådagalagt för Norge. Hans svar på det vackra talet var kort — ty han yttrade sig nu helt och hållet oförberedd — men det var kanske just derföre ett litet mästerstycke af varm känsla i förening med takt. Utanför hotellet, beläget vid den vackra Dronningens Gade, hade jemte Studenternas, Handelskårens och Handtverkarnes sångföreniogar med sina standar, en stor mängd af stadens borgare och deras damer samlats för att äfven egna Blanche sin hyllning och den kom honom äfven i rikaste mått till del genom entusiastiska hurrarop: han nödgades också träda ut på hotellets balkong för att aflägga sin tacksägelse. . Men när denna ovation, den mest storartade som der gifvits åt en främling, var slutad, när vi blifvit ensamma framträdde till min stora öfverraskning en af mig icke ens anad face i Blanches skaplynne. Han angreps plötsligt at en till förtviflan gränsande oro. IIvad skola väl mina politiska motståndare der hemma säga om denna hyllning? skall icke deras afund än mera ökas? skola de icke sönderslita mig i tidningarne, och huru skall jag väl kunna bemöta alla de gemena anfallen? — —Dessa och dylika frågor upprepade han gång på gång under det han med långa steg mätte golfvet. Stillatigande afhörde jag den exalterade monologen. Men då stormen saktat sig, då han, uttröttad af den starka sinnesretningen uttryckte sin förvåning öfver min indolenta uppfattniog af situationen och af hans oro, så bjöd jag till att förutsäga hvad desssa fruktade motståndare skulle yttra i tal och tryck, och tillrådde honom att genast försona sig med den tanken att möjligen, såsom en ny S:t Laurentius, kunde blifva långsamt förbränd, dock lyckligtvis endast i figurlig bemärkelse: derjemte erinrade jag att den som innehade en framstående politisk ställning — och det var just nu förhållandet med honom — måste underkasta sig äfven konseqvenserna deraf: att allra minst en så gammal publicist, hvilken icke alltid behandlat de personer, som misshagat honom, med sammetstass, och hvilken sjelf häfdat det fria ordet, borde qvida om några afundsjuka yrkesbröder nu använde det fria ordet mot honom, och att det föröfrigt alltid var vida angenämare att veta sig vara afundad, än att sjelf täras af afund. Skulle hans motståndare bli allt för svåra så stod det honom öppet, antingen att utmana dem på pistol, eller inbjuda dem till en god middag på Malmgården, och dristade jag garantera, att de samtlige skulle välja det senare alternalivet, — — —. Men hela ditt resonnemang är ju rent af befängdt!, yttrade Blanche under ett sorglustigt leende. Och jag medgat att så var förhållandet, men just emedan bans oro var i grund och botten lika besängd. Till slut skämtade han sjelf öfver sitt förestående martyrskap, och försäkrade att någon utmaning på pistol alls icke skulle komma ifråga. Påföljande morgon mottog Blancke, och ifven jag, bjudningskort till den bankett, som len 12 augusti skulle gifvas på Klingenberg ör den svenska kröningsdeputationen. Men lenna inbjudning gaf emellertid Blanche en hy — och nu en fullt berättigad — anledning ill oro. Han erfor nemligen att af hela kröAinoadanntatnanan haaa äamta hannam An.