Göteborgsposten – 4 september 1873, sida 1

Aftonen var mild och behaglig med en lätt blåst och stjernklar himmel. Från träsken hördes vattenfoglarnes entoniga läten, och dessa ljud voro nästan de enda som afbröto aftonens tystnad. Lord Waldemar och den ungerska grefvinnan suto vid hvarandras sida i den lätta korgvagnen sir Hugh arskaffat och som af en enda häst drogs öfver den smala, vanvårdade vägen. Båda voro tysta. Grefvinnan var blek och hennes ansigte uttryckte djup själsångest. Lorden var förvånad öfver att hon, nästan en främling liksom han för den unga flickan, kunde hysa ett så utomordentligt deltagande för henne, ehuru äfven hans oro var tryckande nog. — Ni är alldeles uttröttad, bästa lady Rothsmere, yttrade han slutligen med omedveten ömhet i tonen. Allt detta har varit för mycket för er. Jag tror, att ni ej sofvit, sedan vi lemnade London. Jag borde ej ha tillåtit er medfölja till Cypresslunden i afton. Edert ädla hjerta och eder sympatetiska natur göra, att ni alltför djupt känner andras sorger.