Göteborgsposten – 3 september 1873, sida 2

Så står det till med N. D. A:s premisser. De tre citaten ur Öresundstraktaten äro följaktligen enligt god logik utan allt samband med den allehandiska solkrätten. 1) Sjöfarande få ej uppehållas eller hindras. Ja visst, för så vidt som de äro sjöfarande, men ej om de uppträda såsom lotsar. Är vägen öfver en äng upplåten till fri passage för gående, kan dock en sådan sogängare antastas, om ban tar sig för att skjuta med en bössa till höger och venster under genommarschen. Han är då icke längre blott och bart fotgängare, utan uppträder tillika såsom jägare å annans jagtmark. 2) Bogseringen är fri. Bogsering ställes at tolkrätten i paritet med loisning, lyder sålunda i vanliga fall under strandstatens kontroll. Undantag i en traktat för den förra, men icke den senare, förutsätta, att med den senare skall förbållas såsom tillförene. Hvad citatet n:o 3 vidkommer, hänvisas till den allehandiske vetenskapsmannens supponerade upplysningar n:o 4 och 5. Derjemte framlägger N. D. A. ett praktoxemplar af slutkonst, så lydande: Östersjön är fri; Drogden är en del af Östersjön; alltså: Drogden är fri. Man kunde med lika bindande kraft fortsätta denna argumentation sålunda: Kalmar sund är en del af Östersjön, likaså inloppet till Stockholm; alltså så i båda dessa farvatten utländska lotaar husera bäst de behaga. Ilvad tyckes om konseqvenserna? Det öfriga af artikeln är af underordnad vigt i jomsörelso med tidningens origioella uppfattning af rättsfrågan. För resten äro vi alldeles öfvertygade derom, att, i fall regeringen bevisade deklarationens rättmätighet i femtio nummer af Posttidningen, i fall hon inhemtade gillande intyg från all verldens folkrättslärare, i fall logiken rent at blottades på alla sina bjelpmedel, så skulle ändå N. D. A. hänga sig fast vid det första bästa halmstrå och drunknande ropa: klippt skall det vara.