Göteborgsposten – 3 september 1873, sida 2

or mm 1IMIGRGLEN JIRDUUC ucrtelter ansvar å hustru Eriksson enligt 20 kap. 1, 12 och 18 S5 strafflagen, neml. för första resan stöld, jemte stratfets förhöjning enl. 3 kap. 2 8, i det hon lockat sin minderåriga dotter att i brotten deltaga, samt öfverlemnade dotterns bestraffning enl. 5 kap. 13 samma lag till domstolens pröfning. Utslag kommer att i målet afgifvas nästa måndag d. 8 d:s. ——————————— Tidningsöfversigt. Foottidningens otficiösa meddelanden om de underhandlingar, hvilka ledde till lotsningsdeklarationens afslutning, hafva helt naturligt väckt ond blod hos många pressens organer. Nya Dagligt Allehanda kan icke nog förundra sig deröfver, att dess berömde insändare ( den framstående statsmannen) icke bragt hvarje, vare sig privat eller officiel, opposition till tystnad. Sedan tidningen sålunda gång på gång kokett, men förgäfves, lyftat en flik af den store okändes förklädnad, återstår väl intet annat, än att bon såsom sista resursen offentliggör hans imponerande namn. Dagens Nyheter, på hvars illustra skådebana också en stor statsman (eller notabilitet inom ett något lägre område än statekonstens?) förmodligen gifver gästroller, hedrar såväl P. T. som oss med små vänliga snärtar emellanåt. Motsatsen skulle gräma ose, emedan den som får beröm i D. N. ovilkorligen måste känna sig tvehågsen om sina åsigters riktighet. Naturligtvis kan det icke falla oss in att hädanefter byta ord med denna tidning, om ej möjligen under rubriken Blandade ämnen eller då ett ledigt tomrum uppstår på vår tredje eller fjerde sida. Deremot är det oss en kär pligt att nämna, det vår kollega på platsen, Handelstidningen (i ett bref från H. T:s utgifvare, intördt i senaste fredaganumret) genom P. T:s upplysningar kommit till insigt derom, att berättelserna om det danska ötvervåldet emot svenska lotsar inneburit ej rioga öfverdrifter. Man bör också taga fasta på samme Lutgilvareserkännande, att de svenske lotsarne handlat retsamt, när de rentaf lagt sig på den gamla danska lotsplatsen vid Drogden, derifrån de kappats med de danska lotsbåtarne om upp: seglande fartyg. Oaktadt vi ej sällan hafva oturen att invecklas i polemik med IL T., kunna vi dock ej annat än för vår ringa del fägna oss öfver hvarje drag, som synes oss vittna om större sanningskärlek än ifver att försvara: förutfattade meningar. Med Stockholms Dagblad öfverensstämma vi fullkomligt deri, att lotsfrågans lösning på en bredare grundval hade varit vida mer önskvärd än det småfnask, som nu åstadkommits. I vår första uppsats om saken (d. 12 juni innev. år) sökte vi också antyda möjligheten af en samfäld skandinavisk lagstiftning i stället för de hindersamma partikulärbestämmelserna. Ett gemensamt svenskt danskt lotsväsen i Öreeued bade onekligen varit af den största nytta för sjöfarten, lemnat det friaste spelrum för konkurrensen och i sin mån varit ett uttryck af en stortänkt uppfattning af hvad en verklig praktisk skandinavism kräfver. Men bär väl vår regering skulden derför, att något sådant icke kunde komma ifråga? Pressens enligt mångas tanke småfnaskiga uppträdande och den bittra stämning, som i följd deraf alstrades hos en del af allmänheten, ålade regoringen i främsta rummet såsom hennes oafvisliga pligt att så snart som möjligt undanrödja tvisteämnet, alldenstund omständigheterna icke tilläto sakens ordnande från en mera omfattande synpunkt. N. D. A:s bestörtning deröfver, att regeringen ej böjt sig för dess insändares auktoritet, har äfven gifvit sig luft i en ledare för d. 26 aug. Det annonseras icke bestämdt, huruvida vi för denna uppsats hafva att tacka setatsmannen eller redaktionens eget skarpsinne. En blick på innehållet gör dock det senare sannolikast. Under en dylik förutsättning kunna vi så mycket mera ogeneradt framställa ett par anmärkningar, då vi icke i onödan vilja stöta oss med högre makter, minst med sådana stats-makter, som ikläda sig skepelsen af tjenare åt N. D. A. Denna ärade tidning synes älska det konsiderationslösa skrifsättet. Vi skulle således enligt dess uppfattning förfela vårt mål, om vi uppblandade vår stil med fadda artigheter emot vår motståndare. Det heter: Den internationella folkrätten fastställer uttryckligen och utan gensägelse, att de öppna hafven och de sund, större eller mindre, som med hvarandra förbinda dessa haf, de senare utan afseende på, om båda stränderna tillhöra samma land eller icke, skola för sjöfarten vara fria till begagnande oberoende af nationalitet och utan lotstvång, och att de inskränkningar deri, som på något lands redder kunna finnas behofliga, skola vara lika gällande för alla civiliserade länders slaggor för att blifva dindande. Enligt dessa grundsatser skulle nu Öresundstraktaten hafva stadgat: 1) att ingen sjöfarande i Sundet får under hvilken förerändning som helst uppehållas eller hindras; 2) att bsagseringen öfverlemnas åt den enskilda föreagsamheten hos hvilken nations medlemmar som helst; 3) att det skall stå sjökaptener ch skeppare fritt att anlita eller icke anlita )anmarks lotsväsen, IIvaraf klarligen och med god logik skulle följa, att Danmark har aft alldeles orätt i lotstvisten, och att svenka regeringen handlat enfaldigt eller beskedigt, då hon afslöt deklarationen. Det vore en stor förmätenhet af oss att ntaga, det en verklig statsman icke skulle afva insett det mindre korrekta i N. D. A:s ramställning af solkrättens bestämmelser om 032 5 Oo —H— — — — — mA me —