Göteborgsposten – 1 september 1873, sida 1

mi — I mitt föregående bref omnämnde jag med några ord att de af riksdagen utsedda statsrevisorerna här sammanträdt. Den mystiske revisorn Ola Persson, den sjunde af Andra kammaren utsedde, befanns vara, såsom jag antydde, en tidningsanka. De äro nu till antalet tolf, enligt grundlagens föreskrift, och hafva enligt förut antagen sed grupperat sig på tre asfdelningar, med fyra ledamöter på hvarje. Af de ultra radikala granskningsmännen är en, redaktör Hedlund, insatt i första, två, kapt. Mankell och hr Jöns Pehrsson,iandra, och en, d:r Wikström, i tredje afdelningen. Den sålunda verkställda fördelningen af de intransigenta revisorerna antyder, att på andra afdelningen väntas de flesta och skarpaste anmärkningarne. Kapt. Mankell torde på sin del taga armåförvaltningen, och med granskningen af den har han fullt arbete; hr Jöns Pebrsson lärer rikta sin skarpsinnighet mycket åt de kungliga slotten och teatrarne, och om hans tid räcker till tör mera möjligen ätven åt konsistorierna eller barnhusen. Hr Hedlund torde medhinna cu sonomförd granskning af hela statsförvaltningen, om så påfordras, och med hans kända förmåga att snabbt tränga in i kärnan af hvarje sak, att uppdaga felen och föreslå de erforderliga styrelseboten, förmodar jag att han på en dag expedierar sjöförvaltningen och på några timmar utrikesdepartementet, hvarefter god tid finnes qvar för ett Åändgiltigt ordnande af det öfriga. Jag bör dock nämna — utan alt i ringaste mån vilja betvifla förutnämnda revisorers förmåga på det kritiska Området — att de böra ställa sig på god fot dels med de revisorer som redan förvärfvat sig erfarenhet, dels med hrr sekreterare och ötriga tjenstemän vid revisionen, ty utan deras uppmärksamhet och biträde samt råd, kan ingen statsrevisionsberättelse Ågå ihop. Det går icke an för revisorna att förlita sig på den egna kraften uteslutande. Den 15 sistl. augusti hade i Upsala en betydelsefull fest kunnat firas. På den dagen inföll nestorns vid Upsala universitet, professor Elias Fries åttionde födelsedag. Den firades dock endast i all stillhet inom den gamle frejdade vetenskapsmannens hem, Han är emellertid fortfarande vid god helsa, arbetar lika oförtrutet, som för tjugo år sedan, är lefnadsfrisk och glad, så att antagligen ha hans vänner och hela universitetet beslutat att desto högtidligare fira hans nittionde födelsedag. I höst skall den gamle värderade mannen lemna den bostad, som han i många år begagnat och tillträda en mindre. Jag tycker just hvad det skall bli för ett bestyr då de många hundra volymerna och de många tusen torra växterna och alla de många manuskripterna skola flyttas och ordnas igen. I morgon skall det andra allmänna svenska industrimötet öppnas här, och blir antagligen talrikt besökt. Ölverläggningsfrågorna äro nog lite besynnerligt formulerade. Så t. ex. ifrågasöttes i törsta frågan om det är tillfyllest tör vår inhemska industri i allmänhet och handtverksindustrien isynnerhet att den ötverlemnas till egen fri utveckling. I en annan fråga framställes om icke hos K. M:t bör begäras tillåtelse att inom hvarje län inrätta industrilotterier, helst sådana finnas såväl i Tyskland som i Danmark. Ingalunda för att framkalla bland den ärade vestkustbefolkningen någon afund mot oss på östkusten, är det som jag tager mig friheten meddela, att vi fortfarande hugnas med den herrligaste väderlek. En eller annan dag regnar det, men just lagom för att uppfriska gräsmattorna och betestälten på landet, och sedan få vi återigen solsken och värme. Nöjena utomhus fortgå. I Blanchs kafe, i Berzelii park, i Strömparterren och på Hasselbacken är om aftnarne ötverfullt med folk, Wiener-dame-konserterna på Hasselbacken freqventeras ofantligt, och stora kungliga teawarne äfvensom de privata stå långt ifråå folktomma. I cirkus Leonard anstränga sig artisterna och klatschas hästarne inför en lika talrik som tacksam publik. s.) Gud vet hvarifrån alla menniskor komma — men det är detsamma blott de komma bit — sade i går gamle Arenander på Hasselbacken, han som samlat sig till ett stenhus genom att mottaga och punktligt återställa rockar, battar, galoscher och käppar. Georgios Konstantinos — eller som han äfven kallas Gregorius Aseptinos — gör stor lycka här, d. v. s han besökes flitigt. En tidning här har meddelat, att mellan de å Konstantinos anbringade teckningarne med blå färg slingrar sig en ljusröd skrift i tartariska bokstäfver, hvilken innehåller en redogö— — ———— an —