Göteborgsposten – 1 september 1873, sida 1

ögon, då hans blick hvilade på den sköna och behagsulla ungerska grefvinnan. lan tog hennes hand i sin och tryckte den varmt. Hon mottog honom med en sinuesrörelse, som hon knappt kunde dölja, tänkande på det otacksamma värf bon åtagit sig: att upplysa lorden om hans nevös skuraktiga karakter. Hon utförde det med stor takt, och då det var gjordt lade hon i lordens händer bevisen på Darrel Moers giftermål med Hilda och en berättelse om hans resa till Somersham, lemnad af den spanare hon använde. — Grefvinna hviskade lorden, då han något återhemtat sig från sin bestörtning, jag misstänker — huru skall jag säga? I afton vid middagen, då vi voro ensamma, Darrel Moer och jag, sade jag honom, att jag misstänkte, att Ilonor Glint är mitt barnbarn, och att IIildas anspråk äro falska. Jag sade honom, att jag skulle försöka uppspåra IIonors slägtförbållanden. Kan ni nu ej förstå? Han har rest — för — för att befria sig från hennes anspråk — för att aflägsna henne för alltid. Grefvinnan sprang upp med ett vildt anskri. — Oh, mylord, utropade hon, vi måste resa till henne — till Honor. Vi måste rädda henne. Vi skola taga ett extratåg. Här kommer sir Hugh Tregaron. Vi skola alla resa! — Icke ni, grefvinna, sade baronen förvånad. — Jo, äfven jag. Min kammarjungfru skall resa med mig. Jag måste resa, mylord. Skicka ett bud att beställa ett extratåg. Jag kan vara färdig på tio minuter. Försök ej afråda mig. Jag måste resa.