Göteborgsposten – 1 september 1873, sida 1

rolse för den förbrytelse, för hvilkon mannen på ett så grymt sätt blef straslad-; men ehuru denna uppgift vittnar om den höga ståndpunkt hvarpå språktorskningen står här, har den — uppgilten — med mycken varsamhet återgifvits i de andra tidningarne. . Då excellensen grefve Manderström älven i år skulle besöka det för honom så kära Homburg, der han hvarje sommar var ifrigt väntad af talrika vänner från vidt skilda länder, anade ganska säkert ingen af de många, som här äfven nu sade honom farväl! och välkommen åter! att hans lif så snart och så plötsligt skulle slutas. Visserligen hade han under de senare åren åldrats, men dock företrädesvis till det yttre; de sextiosju åren hade ingalunda förmått bryta hans kroppskratter, blott lindrigt sätta ner dem, och det alltid trägna arbetet, som för honom var både en lust och ett behof, de ihärdiga studierna på olika områden, hade icke heller förmått ait märkbart minska hans rika andliga krafter. De flesta, som hade lyckan komma i beröring med honom, antogo ganska säkert att han ännu skulle lefva i många år. I nära fyrtio år var grefve Manderström fästad vid och var länge själen i Sveriges utrikeskabinett. Han egde en stor, en sällspord arbetsförmåga; hans stil var elegant, hans språkkännedom grundlig och vidsträckt, hans konversation briljant och blixtrande qvick, hans förmåga att berätta, att skildra händelser och personer, att stundom med några få ord karakterisera dem, var mästerlig. Han egde stor verldserfarenhet och en utomordentlig personalkännedom. I hela hans väsende framträdde den förfinade humaniteten, hjertegodheten, välvilligheten. Icke ens om sin bittraste motståndare fällde han något bittert omdöme, utan skämtade helst ofver deras anfall, under erkännande af att de visserligen voro gemena, men kunde vara ändå gemenare, Med mycken bitterhet angreps grefve Manderström såsom utrikesminister derföre att konung Oscar I:s politik från 1848 icke fallföljdes af konung Carl XV rörande Danmarks förvecklingar med Tyskland. Det vissa är, att Sveriges vapenkrafter gentemot Tysklands besunno sig i ett ojemsörligt bättre skick 1848, än det, hvari de befunnos 1863, då konung Carl XV, ledd eller missledd af sitt krigiska lynne och at sina sympatier för Danmark, ville lemua detta land aktivt biträde, men utan att tillräckligt afväga vårt lands militära och sinansiella resurser. Det inses lätt, att det var ojemtörligt lättare att anfalla den ministör som förmådde Carl XV att antaga den enda politik, som Sverige kunde följa, än för ministeren att försvara sig mot dessa anfall, emedan ett uttömmande försvar hade än mera komprometterat monarken personligen. Att emellertid den politik, som ministören efter heta strider inom konseljen framtvingade — menskligt sett — räddade Sverige från stora olyckor, kan väl ingen nu bestrida. Det var också under förutseendet deraf, som grefve Manderström, lika lojalt, som högsinnadt, yttrade på riddarhuset d. 4 april 1866: Domen tillhör framtiden ; huru den skall utsalla kan jag ej bedöma, men jag hoppas likväl, att då den tid kommer, att handlini garne rörande Sveriges utrikespolitik under de senare åren kunna allmängöras, denna dom ej skall blifva alltför sträng och jag vågar åt minstone vädja till de goda afsigter, hvilka ledt mitt handlingssätt, om de än ej alltid kunnat motsvaras af förmågan. ; Med vissbet tror jag mig veta, att icke blott dessa handlingar, om hvilka grefve Manderström då gjorde en antydan, utan äfven fullständiga kommentarier till desamma äro färdigskritna af en person, som stod händel serna nära, så att materialier till framtidens dom icke skola uteblifva, fastän tiden ännu icke är att framlägga dem. Det har mot grefve Manderström anmärkts, alt han af sin önskan att sjelf göra allt, förleddes till att icke vederbörligen sörja för ut bildningen af yngre diplomatiska törmågor. Men härvid förbises en vigtig omständighet. Det är obestridligt, eller åtminstone sarnolikt, att ämnen till diplomatiska törmägor icke heller saknas i Sverige; men om de skola tillgodogöras, så bör man icke fordra af dem, att de, jemte andra nödvändiga egenskaper, älven skola besitta dem, att under första bildningsperioden på det diplomatiska området lefva af intet och på intet. Förhållandet är emellertid, att ingen, som icke eger en enskild förmögenhet, kan gå in i utrikeskabinettet, och att de yngre tjenstemännen, som der äro anställda, inneha usla löner samt att befordringarne der a 2 To OA ooo